Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Den sårades makt

Kolumnen: Lena Andersson om att inte lyda de kränkta.

Flera islamiskt motiverade våldsaktioner mot konst och konstnärer har förekommit på senare år. Varje händelse är illa nog men det som förgiftar kulturklimatet är ängsligheten de väcker, de förebyggande åtgärderna, den förekommande försiktigheten. Kulturinstitutionerna går på glödande kol. Så fort ett fåtal klagar viker man sig och kan sedan inte ens förklara ordentligt om orsaken är säkerhet, hänsyn till sårade känslor eller något annat.

Vill man bekräfta misstron mot islams påverkan på fria samhällen ska man göra det som Kulturhuset i Stockholm gjorde förra helgen: lägga ned en dansföreställning med feministisk agenda på premiärdagen med motiveringen att besökare blivit förolämpade av föreställningens korancitat. De ansvariga kände inte till koraninslaget, hävdar de som någon sorts upplysning. Varför de nu ska känna till det. Koreografen hade följt sin konstnärliga håg. Det är konstnärers uppgift. Men inte när det gäller Koranen. Då ska konstnärer inte vara konstnärer utan moderatorer som balanserat inhämtar synpunkter och fördelar ordet. Då ska de meddela sina källor i förväg så att arrangören kan hindra dem eller förbereda var och en och ha en utslätande diskussion i anslutning.

Det är oklart om åskådaren blev kränkt av kombinationen dans och Koranen eller av citaten. Både arrangörerna och dansgruppen är förtegna, de ”vill inte ta ställning”. Den upprörde skrev i alla händelser ett Facebookinlägg som startade en kommentarskedja. Kulturhuset framhåller att inget hot uttalades men att de arga ansåg att nu fick det vara nog och det här borde stoppas. Det behövs inte ens hot längre. Vad är det för samhälle Kulturhuset vill ha?

Rätten att bli irriterad av konsten är oförytterlig. Liksom rätten att inte styras av den som är irriterad. Om det är av rädsla man ställer in är det begripligt. Men då ska man säga exakt det och bara det, och i samma ögonblick beklaga den fria konstens död. Guds syn på dans är inget argument mot dansföreställningar, med eller utan Korancitat. Däremot kan den vara ett argument för den troende att stanna hemma.

Eftersom de ansvariga ser sig föranledda att skydda koreografen går det inte att få reda på om korantexten var vald för att kontrastera föreställningens feministiska budskap. Alla inblandade har bestämt sig för att i stället säga att ”det blev fel fokus”, att detta inte var tänkt att kopplas till religion och att man därför ställde in. Ska en enskild åskådare alltså avgöra vad som är fokus för en konstnärlig händelse? Och blev det så fel? Syftet var att påtala kvinnornas underordning i streetdance. Varför skulle just den frågan helt sakna samband med de patriarkala religionernas påbjudna sexism?

Att stoppa föreställningar, utställningar och bokutgivning i samma stund som någon blir upprörd över hur islam, profeten eller Koranen porträtteras är antingen ett antagande om att våld ligger på lur vid minsta misshaglighet, eller ett bejakande av att religiösa känslor bör gå före konstnärlig frihet. Det senare är oacceptabelt. Det förra är ett förkrossande problem oavsett om det är sant eller falskt. Om det inte stämmer att våld och hot följer när konsten går emot islam är det djupt allvarligt att kulturinstitutionerna styrs av detta antagande. Om det stämmer är det förfärligt och borde ge upphov till en mängd bekymrade inom-islamiska diskussioner på temat ”islam och konstnärlig frihet”.

Kulturhusets agerande får som en bieffekt att manöverutrymmet för islams troende och icke-troende anhängare blir kväst. Den som vill uttrycka missnöje men inte har lust att stoppa hela kulturhändelser måste hålla tyst. Genom sin feghet ger samhällsinstitutionerna utpressningsmakt åt vissa idériktningar och deras mest nitiska utövare. Det är maffians och motorcykelgängets logik pådyvlad muslimerna från samhället, med den skillnaden att maffians och motorcykelgängets inlägg enbart ses som hotfulla och aldrig som respektabla påståenden om trons känslighet.

En förutsättning för yttrandefriheten är faktiskt att man inte blir åtlydd så fort man yttrar sig. Så stort ansvar ska ingen behöva ta för sina känslor. Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje förorättad människa.

Konsten ger perspektiv som utmanar publikens uppfattningar om tillvaron. Men då måste publiken ha rätt att reagera utan att föreställningar genast läggs ned, utställningar censureras och böcker dras in. Att ge protesten större makt än det den protesterar mot underminerar friheten att protestera.

”Ska vi jobba med Koranen och konst måste vi göra det kontrollerat och alla parter måste få komma till tals”, säger Kulturhuset i en kommentar.  Med en sådan inställninghar vi snart ingen konst kvar, bara paneler med åsiktsrepresentation. I dessa görs de mest överkänsliga till företrädare för hela gruppen, vilket inträffar bara när gruppen behandlas som främmande, ömtålig eller hotfull. Alla lika dåliga utgångspunkter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.