Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Den smygande pandemin

Merparten av alla infektionssjukdomar är gemensamma för djur och människor. Att riva akademiska barriärer mellan veterinär- och humanmedicin är därför nödvändigt.

En sliten höftled opereras. En icke fungerande njure byts ut. Den cancerdrabbade får cellgifter. För tidigt födda barn får hjälp att överleva infektioner. Allt detta tar vi för givet. Det är en del av den moderna sjukvården. Vad vi inte tänker på är att dessa behandlingar ofta kräver antibiotikakurer. Om bakterierna fortsätter att utveckla resistens mot våra mest användbara antibiotikamediciner, är vi extremt illa ute. Enkla behandlingar blir ett vågspel, med risk för svårläkta infektioner. Att linka fram med ond höft kan framstå som det mest rationella valet.

Vi är inte där än. Men situationen är allvarlig och kan liknas vid en långsamt framväxande pandemi. Bara i Europa beräknas minst 25 000 människor per år dö på grund av elakartade infektioner orsakade av resistenta bakterier. I Grekland har det gått så långt att det är ”rena” patienter, alltså personer som saknar en flora av resistenta bakterier, som läggs i isoleringsrum för att de ska slippa få de resistensbakterier som härjar på avdelningarna. I Spanien har ett sjukhus i Zaragoza sprängts eftersom man inte kom till rätta med problembakterierna.

Många faktorer har bäddat för denna utveckling. Vi har ett demografiskt utgångsläge som är mumma för smittspridande organismer. På kort tid – i ett evolutionärt perspektiv – har den mänskliga populationen ökat explosionsartat. Urbaniseringen gör att vi lever allt tätare inpå varandra. Globaliseringen gör att en nysning i Hongkong kan få konsekvenser i Chicago inom ett halvt dygn. Människor reser som aldrig förr. Även tamdjur skickas kors och tvärs över globen. Vi lever inte bara nära inpå andra människor; i många regioner lever vi också nära inpå tamdjuren, med vilka vi delar merparten av våra infektionssjukdomar.

Alla detta är mer eller mindre givet. Vi kommer att fortsätta vara många, bo tätt och resa mycket. Vi kommer inte att återgå till jägar- och samlarstadiet. För att rädda ett av fundamenten för vår högspecialiserade sjukvård – möjligheten att hålla bakterieinfektioner i schack – måste vi därför angripa de faktorer som går att påverka: hanteringen av antibiotika, hygienfrågor, modeller för djurhållning och utvecklingen av nya bakteriedödande mediciner.

Många dumheter pågår. Mest flagrant är massutfodringen av antibiotika till livsmedelsproducerande djur. Att tamdjuren konsumerar 70 procent av all försåld antibiotika i USA år 2011 är en skandal. Den tveksamma nyttan – djuren växer lite, lite bättre – står inte i proportion till de risker som uppstår med all antibiotika som djuren kissar ut och som hamnar i naturen. Resistenta bakterier kan också nå oss via livsmedlen eller vid hanteringen av djuren. Sverige förbjöd antibiotika i foder redan 1986. EU följde efter, tjugo år senare. Det är ingen slump att europeiska smittskyddsmyndigheten ligger i Stockholm.

Men även i Europa finns svarta får. Holländska köttproducenter behandlar sina djur med nio gånger mer antibiotika än svenska djurhållare. Med bättre djuromsorg och mindre uppfödningsenheter skulle behovet av kurer kunna minska.

På DN Debatt 31/10 var överanvändningen av antibiotika inom vården i fokus. Det är utmärkt att landstingen arbetar med att få ner antalet antibiotikarecept med en tredjedel. Men utan skarpa internationella regler kommer det relativt goda resistensläget i Sverige att försämras ändå, trots nationella ansträngningar. Ett minimikrav är att antibiotika receptbeläggs i alla länder.

Det måste också ställas miljökrav vid upphandlingen av aktiva substanser från läkemedelsindustrin i Indien och Kina. Flodvattnet nedströms flera fabriker har haft högre antibiotikahalter än blodet i en behandlad patient. Resi­stenser som utvecklas i indiska floder, infekterar så småningom ett sår nära dig, i denna genuint globala utmaning.

En grundläggande insikt i kampen mot antibiotikaresistens är att mer än hälften av alla kända infektionssjukdomar är gemensamma för människor och djur. Så mycket som 75 procent av alla nya infektionssjukdomar som drabbar människan har sitt ursprung i andra djur. Den strikta uppdelningen av veterinär- och humanmedicin som länge rått på universiteten är därför en dålig kulturell konstruktion. I höst har dock läkar- och veterinärstudenter i Uppsala för första gången gemensamma utbildningsdagar om antibiotikaresistens och behovet av tvärdisciplinärt arbete. Även forskargrupper inom ekologi, mikrobiologi och andra relevanta områden ska närma sig varandra inom konceptet ”en värld, en hälsa”. En viktig samarbetsövning blir att identifiera de viktigaste spridningsvägarna för olika bakterier när de vandrar mellan olika djurslag, naturliga miljöer, uppfödningssystem och människor, lokalt och globalt. Att skissa på politiska och ekonomiska styrmedel för att stimulera utveckling av nya antibiotika är ytterligare en akut uppgift.

På önskelistan står också ett redigt beslutsunderlag vad gäller ozonbehandling av avloppsvatten. Eftersom ozonbehandling oskadliggör de flesta läkemedel, inklusive antibiotika, är det en tilltalande metod, inte minst för fabriker och sjukhus i utvecklingsländer. Men miljö- och hälsovinster måste vägas mot ökad elförbrukning i reningsprocessen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.