För några veckor sedan var jag inbjuden att hålla årets föreläsning till Anne Wibbles minne. Rubriken var "Har Sverige blivit en Soft State?".
Det var Gunnar Myrdal som nu för snart trettio år sedan myntade begreppet "The Soft State", Den Mjuka staten - en stat som inte levererar vad den är satt till och som heller inte ställer krav på sina medborgare.
Jag kände mig tvungen att dessvärre svara JA den frågan. Och att det förhaller sig så får vi dagligen exempel på: polisen klarar inte att utreda vardagsbrott men är heller inte rustad för den organiserade kriminaliteten, gatuvåldet i Stockholm är värre än både i Pristina och New York, skolan är i kris - under den senaste tioårsperioden har kunskapsnivån sjunkit, barnen får mjöl i stället för kött i skolan läser vi, det är dålig säkerhet i tunnelbanan, domstolarna klarar inte måltillströmningen utan tvingas avskriva ärenden, rapporter om vanskötsel i äldreomsorgen, bilprovningen har tagit mutor& Men alla sådana har rubriker, studier och rapporter behandlar vi som något slags avvikelserapporteringar. Vår självbild av att Sverige har lyckats bäst är så kompakt att vi inte tolkar rapporterna som annat än undantag och enstaka händelser. Vi tar inte till oss insikten att de allt oftare uppstickande problemen och skandalerna faktiskt är ett tecken på att allt inte står rätt till. Att de återspeglar en stat i långsam försvagning på bred front, att missförhållenden och brister kommer i dagen sa ofta just därför staten är mjuk.
Staten som begrepp har diskuterats i några tusen år och naturligtvis därför att staten är viktig - för ett land och för enskilda människors liv. Platon skriver att staten ska ge människorna möjlighet att leva ett gott liv. Som sin tids elitist säger han följaktligen också att staten därför skall ledas av de främsta, av filosoferna. Aristoteles filosoferar vidare och säger att staten inte bara ska vara en skyddsanordning och en produktionsenhet. Staten har framför allt en etiskt fostrande betydelse.
Filosoferna har under senare århundraden talat om ett kontrakt mellan stat och medborgare. Medborgarna underkastar sig lydnad och lojalitet mot att staten levererar säkerhet och skydd mot våld. Om staten misslyckas så är medborgaren också lost från sin del av kontraktet. I vår moderna tid så följer statsvetaren, juristen och ekonomen i filosofernas spår: Statsvetaren diskuterar modeller för att få en väl fungerande demokrati som omfattas av medborgarnas förtroende. Juristen pekar på något ytterst väsentligt: staten är en rättsordning och inget företag. Ekonomen preciserar motiven för statens engagemenag: staten bör vara på områden där marknaden inte löser frågorna - kollektiva varor (rättsväsende,försvar), infrastrukturinvesteringar, för att reglera och korrigera effekter av marknaden (miljöförstöring, skev fördelning).
I slutet av 1980-talet genomfördes en helt ny styrning av staten och av de statliga myndigheterna. Inspirationen kom i hög grad från det enskilda näringslivet, men det var en trend genom hela OECD-omradet. Nu skulle man styra mot uppställda mål och resultat i stället för med regler och detaljerade föreskrifter som tidigare. Inte längre föreskrifter från regeringen hur anslagsmedlen fick användas: högst si och så mycket för löner, lokaler, utrikesresor, representation, osv. Det som inte fanns i föreskrifterna var i princip förbjudet. Om det inte fanns ett belopp för utrikesresor i regeringens regleringsbrev, så blev det heller inga utrikesresor - inte utan särskilt regeringsbeslut. Det var starkt fokus på myndigheternas anslag och mycket litet intresse för vad som "producerades" i myndigheterna. I den nya reformen skulle staten styras genom att myndigheterna skulle få mål för sin verksamhet, resultat skulle formuleras och mätas. Intresset skulle flyttas från "input" till "output", för att använda en företagsekonomisk term.
Det var en jättereform. Staten fick ett helt nytt redovisningssystem och ett nytt ramregelverk skapades där verksledningen fick stora friheter. För att möjliggöra ökad långsiktighet och möjligheter att planera så fick anslag sparas eller lånas mellan olika budgetår, myndigheterna fick en låneram for lån i Riksgaldskontoret. Begrepp som var nya för staten introducerades: kostnader, styckkostnader, balansräkning, resultaträkning& Och för första gången någonsin skulle myndigheterna leverera en årsredovisning. Det var ett slags kontrakt med statsmakten: frihet i resursanvändning mot återrapportering av resultat och revision.
Det har var en nödvandig och viktig reform. För medborgarens förtroende för staten är inte bara beroende av att staten levererar rättssakerhet utan också på att medborgaren har förtroende för att skattemedlen används med god hushållning med resurser och med hög måluppfyllelse. Inspirationen från näringslivet var bra och har ökat medvetandet i staten om ekonomisk hushållning. Men dessvärre glömde man i reformen de viktigaste förutsattningarna för det framgångsrika näringslivet:
- Företagets styrelse har en strategi för företagets utveckling
- Framgångsrika företag identifierar sina centrala värden, etablerar en värdekultur och vårdar företagets etik
- Styrelsens viktigaste uppgift är att utse VD
- Aktiebolagslagen har tydliga regler om ansvarsutkrävande
Dessvärre glömde man till slut också det statliga särmarket: staten är inte ett företag, staten är en rättsordning.