Ren slump gör att pocketupplagan av en underbar bok från 1999 hamnar på skrivbordet. Patricia Tudor-Sandahls "Den tredje åldern" (Wahlström & Widstrand) får mig att se livet i ett delvis förändrat perspektiv. Hon bryter upp gamla åldersbegrepp och bygger ett nytt, som jag tacksamt tar emot.
Ungdomsåren är en sak, liksom en lång period av "tidig medelålder", det vill säga vuxenåren fram till femtio. Tudor-Sandahl kallar de två decennierna därefter, mellan 50 och 70, för "den tredje åldern". Hon ser dem som ett dramatiskt levnadsskede med paradigmskiften i livssyn och värderingar. En huvudtanke i boken är att först i tredje åldern är vi fullt rustade att "bli den som vi var ämnade att vara". Hon menar att till skillnad från ytliga för-ändringar går människor då ofta igenom en "transformation". Att bejaka sin mognad gör ont men är samtidigt en upptäcktsfärd.
Kroppslig försvagning får inte överskugga livserfarenheterna. Många tidigare synsätt sjunker undan i betydelse, andra förstärks. Man "bryter sig ut ur ett skyddande skal". Det dramatiska är att se tredje åldern inte som en avveckling men som ett skede av fortsatt utveckling.
Efter ett halvsekel vågar vi ändra vissa antaganden om existensen, förväntningar om framtiden, åsikter och trossystem, tankebilder, minnen och känslor kring det som är avgörande respektive ganska likgiltigt. Vi tränger undan rutiner som spelat ut sin roll. Definitioner av gott och ont, liksom av det önskvärda och det motbjudande, kan förskjutas. Tudor-Sandahl går så långt att hon kallar de skiftena för en "revolution".
Efter den "är allting annorlunda". Men innan en ny värdeordning är etablerad drabbas vi av missmod och kanske av långa perioder av upplösning. Detta är ofrånkomligt; metamorfosen kan inte påskyndas. Och hon påpekar att medan massor har skrivits om både "fyrtioårskrisen" och ålderdomen har bara få ägnat sig åt att analysera den tredje ålderns påfrestningar och möjligheter.
Huvudtemat i hennes bok är att människor ofta långt uppe i vuxenåldern knappast vet vem de själva är. Ofantligt med tid har gått åt för att vara andra till lags, sköta familj, karriär och ekonomi samt leva enligt prioriteringar som senare känns alltmer främmande. Efter femtioårsdagen kan man "lyssna på sin egen röst" och leva "i samklang med sitt autentiska jag".
Under den tredje åldern kan vi också se mönster i vårt sätt att handla, vilka vi tidigare förnekat eller inte förstått. Eftersom det börjar bli ont om tid i livet och ofta gott om tid att fundera över livet kan vi då upptäcka vad som varit det viktiga.
Vilka människor bryr jag mig verkligen om? Vilka upplevelser betyder ofantligt mycket och vilka börjar bli alldeles oviktiga? Och vilka idéer står i samklang med en själv? För det mesta står man ensam med sitt liv, säger boken, och i regel är det människor i tred-je åldern som har kraft att medge det. Först då vågar man "bestämma sig för vem man är" och sedan vara det helt och fullt. En människa ger sig lov att gå sin egen väg.
Att leva i tredje åldern, påstår denna lugnt glädjefyllda bok som inte räds att generalisera, innebär i bästa fall att bli modigare. Kurage betyder ju bokstavligen "att tala med hjärtat". Snart kommer det att finnas en miljard människor som fyllt sextio, påminner Patricia Tudor-Sandahl. Jag är en av dem.
Boken "Den tredje åldern" driver teser, som knappast lämnar människor i de årsgrupperna likgiltiga. Själv känner jag mig nödd att reagera i någon form. Det som tvingar mig till svar är främst författarens tanke att en människa mellan 50 och 70 tydligare börjar se sitt liv i ett ljus som plågar och befriar: vad är bärande, vad var krafs?
Jag får ofta spörsmål om min tid i politiken. Doktorander, journalister och unga vänner ställer frågor som är rimliga men i dag verkar oerhört avlägsna. Denna forna dans kring makten och populariteten känns numera visserligen inte som ett apspel (ty de flesta av sakfrågorna engagerar mig ännu) men som en kamp solkad av det ovärdiga.
Den ständiga hetsjakten efter nya teveminuter, besattheten i positiva rubriker, ivern att måla partiet och sig själv i de ljusaste av färger, knepen att hålla rörelsen samman också när den var oenig - visst, allt detta ingår i det politiska ledarskapet. Den som inte behärskar tekniken kommer inte heller att kunna värna idéerna.
Men att tjugo år av ens liv i huvudsak skulle vigas åt det maktspel, som dominerar partistriderna och positioneringen inför nästa val (inom partiet eller i nationen), är ändå en iakttagelse som inger förundran. När var makten enbart eller främst redskap för ädla ideal och när blev makten sin egen motivering?
Den före detta politiker, som i tredje åldern inte ställer sig sådana frågor, har nog drabbats av likgiltighet inför sitt eget liv. Dock är jag ännu mer intresserad av ett par andra frågor. Vilka idéer och kampmål kan fortfarande hetsa upp mig? Är det engagemanget i sak rimligt? Eller är det åter ett sätt att föda hävdelsen eller driva tristessen åt sidan?
Per Ahlmark i morgon: Den första plikten i den tredje åldern.