Mitt intresse för tankeriktningen postkolonialism kommer ur två källor: dels sympati med ambitionerna, dels nedslagenhet över hur progressiva politiska instinkter kan hamna så snett. Den postkoloniala paradoxen är att anhängarna dekonstruerar allt på hemmaplan men ingenting på bortaplan. Stringtrosan som symbol för kvinnans ofrihet och sexualisering undersöks ned till minsta fiber, liksom plastikkirurgin, heteronormativiteten, underklädesreklamen och hela det neurotiska uppvisandet av kvinnokroppen. Det är utmärkt. Men när dekonstruktionen utsträcks till de likartade men spegelvända fenomenen slöja, niqab, hedersnormer, könsstympning, tvångsäktenskap och hela det neurotiska döljandet av kvinnokroppen, heter det islamofobi, främlingsfientlighet och påtvingade västerländska normer. ”Främlingen” förblir evig främling, för alltid på avstånd.

Noterar man detta anses man sakna kunskap om postkolonialt tänkande. Det är en återkommande retorisk figur, man är dåligt påläst, har inte förstått. För en tid sedan bemötte idéhistorikern Patricia Lorenzoni det jag skrivit om att vi alla måste stå ut med kulturpåverkan (DN 21/4 och Aftonbladet 27/4) genom att förklara att jag avslöjade min okunnighet om teorin. När hon så i artikeln berättade vad den går ut på var det precis det jag kritiserat: dekonstruktion här men inte där och essentialistisk syn på ”främlingen”. I min artikel var jag självklart inte ute efter att försvara massakrer på indianer, utan förde ett principiellt resonemang om olika måttstockar för olika gruppers självbild, särartstänkande och kulturbevarande.

I tisdags föreläste så Stefan Jonsson, känd postkolonialistisk teoretiker, på Södra teatern i Stockholm om världens tillstånd just nu. Jag har uppfattat det som att jag med Stefan Jonsson delar vissa politiska uppfattningar, avsky mot sociala orättvisor, ojämlikhet, rasism, sexism, kolonialism och krig, men då vi tycks ha skilda världsbilder har vi inte heller samma syn på verklighetens reellt existerande människor och problem.

Utgångspunkten för föredraget är en bild, en symbolisk fantasi. I den utgörs väst av en vit manlig krigare och öst av en beslöjad kvinna som kommer emot oss medan hon tar av sig lager efter lager av slöjor. Så ser, menar Jonsson, västerlandets kulturproduktion ut. Krigarens ärende, säger han, är ”kosmopolitisk militarism”. Uppdraget är att genomföra kosmopolitanismen och universella värden.

Idén om urban blandning på en plats som inte ägs av någon, där ingen är hemma och ingen är främling, är alltså kolonial. Jag har ofta förespråkat det kosmopolitiska idealet som något nödvändigt och riktigt i en värld av cirkulerande människor, kanske den enda vägen ut ur enklaver och inlåsningar i kategorier. Men nej. Är man kosmopolit är det likställt med att vara den där kolonialkrigaren. Alla västerlänningar är den där krigaren som ska rädda den beslöjade etniska kvinnan.

Berättelsen låter alldeles lik den ofta återgivna fantasin om muslimen som vill självmordsbomba eller masskonvertera världen till underkastelse under kalifatet och beslöja varenda kvinna. Lika grovhuggen, lika renodlad, i grunden samma angreppssätt och perspektiv på världen.

Okunnighet eller ej, den postkoloniala benägenheten att upprätthålla det koloniala hierarkiska skillnadstänkandet, men spegelvänt, är ytterst svårt att förstå det gynnsamma i.

När Stefan Jonsson berättar om en svensk journalist som skriver om kvinnors situation i Afghanistan är inte det viktiga huruvida kvinnorna är ofria utan att journalisten beskriver dem som ofria. Därmed har hon krigarens blick, att den främmande kvinnan behöver hjälp.

Kan vita människor någonsin säga eller göra rätt här, eller är passivitet och bevarande av andras traditioner de enda möjliga positionerna? Finns det situationer, ett förtryck som är uppenbart nog, där det är möjligt att föreställa sig vad en kvinna på annan plats önskar sig av livet?

Svaret blir troligen att man ska tala med henne, inte om henne. Men om det hon då säger sammanfaller med den krigiska räddarens antaganden om hennes önskemål, kommer det inte i alla fall att betraktas som kolonialt tänkande att gå henne till mötes och ifrågasätta värderingarna som hindrar hennes mänskliga rättigheter? Är det inte rent av kulturimperialismen som lurar kvinnan att tro att hon vill ha ”frihet” – en frihet som ändå bara är stringtrosa och läppförstoring.

För övrigt talar hon då och då. Hon heter Sara Mohammad, Amineh Kakabaveh, Ayaan Hirsi Ali, Haideh Daragahi, Fadime Sahindal, personer som strider eller har stridit för alla människors fri- och rättigheter oavsett etnicitet, kön, religion och kultur. Vem som än lyssnar på dem, inte är det postkolonialismens anhängare som står först i ledet.

Stefan Jonsson säger i sin föreläsning: ”När den vita mannen räddar den bruna kvinnan från den bruna mannen kallas det universalism. När den bruna mannen räddar den bruna kvinnan från den vita mannen kallas det hedersmord. I båda fallen måste någon dö.”

Hör jag fel?

En stilla undran: Vad vill ni uppnå med detta?

Lena Andersson

är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.