Europas finaste stund var det sannerligen inte: ”Cypern” skulle i framtiden kunna stå som chiffer, om inte för ett bankkonto, så åtminstone för européernas oförmåga att ta itu med gemensamma problem och att förstå varandra.
Själva sakfrågan är mycket enkel. I något decennium har vad som kallats banker fått frodas på Cypern trots att deras ”affärsidé” varit fiffel och båg. Utan att bankerna frågat sig varifrån pengarna kommer har i stort sett vem som helst kunnat öppna ett konto, dessutom till bättre villkor och inte minst inlåningsräntor (under senare år 5–7 procent) som varit flera gånger högre än vad någon affärsbank i Europa kan betala.
En sådan verksamhet är självfallet inte seriös utan gränsar till det kriminella. Den röda mattan rullades så ut för dem som velat tvätta sina svarta pengar rena, klara sig undan skatt eller hoppats på saftiga ränteklipp. De senare är många: från förmögna utlänningar bort till cyprioter, bland dem vad som brukar kallas för småsparare.
Men folk är inte dumma – vem som helst borde ha kunnat räkna ut att en sådan affärsverksamhet inte fungerar i längden, att räkningen förr eller senare skulle komma som ett kedjebrev på posten. Det har nu skett. Många kunder kommer att förlora stora pengar, dock inte småsparare med upp till 100 000 euro på kontot (jag undrar hur många Medel-Svensson som har sådana summor på sitt sparkonto). De skyddas av den insättningsgaranti som i EU handhas av varje nationalstat.
Det låter ju vackert. Att skona småsparare är många gånger socialt både berättigat och önskvärt; inte heller är det politiskt särskilt populärt att ta pengar från dem som har mindre på fickan än de som är verkligt rika.
Men är det moraliskt riktigt att här döma med två olika måttstockar? Ty den cypriotiske småspararens moral är säkert inte bättre än den ryske oligarkens: båda har länge – och mot vad som borde vara bättre vetande – tjänat bra med pengar på bankens oseriösa verksamhet. Mot detta har veterligen ingen av dem protesterat.
Först när räkningen kommer har det blivit dags för krokodiltårar; föreställningen om egen risk och personligt ansvar har så med EU:s hjälp underminerats.
I ansträngningen att vara politiskt korrekt har EU gått också populismens moraliska föreställningar till mötes. För egen del finner jag det svårt att tycka synd om någon som tiger still så länge han tjänar pengar på ren spekulation, men skriker högt och kräver europeisk solidaritet när dessa pengar ska tas ifrån honom igen.
Fast just så ser det ut ur cypriotiskt perspektiv: Europa är osolidariskt, straffar den försvarslöse, européerna avundas Cypern landets goda affärer. I maskopi med tyskarna vill de bli av med en framgångsrik konkurrent. Men detta är en vanställd bild av verkligheten och att missbruka ett ord som solidaritet, särskilt som Cypern per capita mottagit mer hjälp från EU än någon annan. Solidaritet kan ändå inte betyda att täcka andras förluster, förorsakade av spekulation som slutat i bankrutt.
Ingenting av detta blir dock sagt i klartext. Under Europas kris leder önskan att vara just politiskt korrekt allt oftare till att problem som borde diskuteras öppet i stället undertrycks eller glättas. Så har Cypernkrisen ännu en gång demonstrerat hur olika vi européer är. Inte i någon rasistisk – biologisk eller genetisk – mening, utan på det sätt vi formats av traditioner, seder och bruk i vad som är mycket olikartade samhällen. Visserligen lever vi i samma samtid, men paradoxalt nog på samma gång i olika tidsåldrar.
Förhandlingarna mellan EU:s representanter och Cypern lär stundtals ha varit sjövilda. På ena sidan bordet cyprioterna, på den andra personer präglade av solidaritet med ett samhälle snarare än med en klan eller familj, för vilka ett bokslut eller kontrakt är viktigare än föreställningen om egen suveränitet och ära (stolthet, som Angela Merkel kritiskt kallade det), ett faktiskt tillstånd viktigare än en vision, personer för vilka en överenskommelse är slutgiltig och beseglas med signaturer på ett papper, som inte uppfattar en överenskommelse som en pågående process, ständigt öppen för nya utspel, revision och förändring.
Cyperns “bankväsen” kommer nu att avvecklas. Förtroendet är förverkat. Ingen lär placera sina pengar där i framtiden och EU har samtidigt statuerat ett exempel: ingen ska tro att vi bekämpar skatteoaser som Schweiz eller Liechtenstein samtidigt som vi accepterar ett Cypern som får de andra att likna söndagsskolor.
Och ändå har EU ånyo visat prov på den arrogans som är så farlig för samarbetet i Europa. Denna arrogans består inte så mycket i den ordning man nu påtvingat Cypern utan i att man så länge ignorerade vad som pågick där. Ty i åratal visste alla besked. Varför gjorde man då inget åt det? Därför att ingen tog vad som pågick på allvar: som problem var det alltför perifert, alltför obetydligt, grekerna alltför omöjliga.
Men sådan arrogans brukar straffa sig; åtminstone tyskarna borde ha kunnat påminna sig den Goethe som menade att Djävulen gömmer sig i detaljerna.
Till sist var Cypern inte för litet. Det blev nödvändigt att göra något: men då till priset av mycket sönderslaget politiskt porslin och förstärkta fördomar mellan stora och små, moderna och omoderna, mellan norr och söder i Europa.