Kolumnen: Richard Swartz om den krokiga vägen från Jugoslavienkrigen.
Det är numera tyst om vad som en gång var Jugoslavien. I höst är det femton år sedan Dayton, det avtal som med undantag för Kosovo satte punkt för de balkans-ka krigen. Mycket i Dayton präglades av brådska, improvisation och en hel del ignorans; att den albanska frågan inte togs upp är bara det mest flagranta exemplet. Men räkningen kom i form av krig med vändande post.
Ändå måste Dayton gälla som framgång. Ingen skjuter längre på grannen. Detta är självfallet det helt avgörande. Död, mord, etnisk rensning och plundring hör inte längre till den balkanska vardagen: ett stort framsteg för Europa som vi har Amerika att tacka för. Ty den europeiska krishanteringen var från allra första början en katastrof. Den erbjudna ”mjukvaran” i form av diplomati och ändlösa förhandlingar uppmuntrade bara Slobodan Milosevic och diverse krigsherrar medan civila och oskyldiga fortsatte att dö. I en politisk kultur där hårda fakta och inte vackra ord och verbala hotelser räknas, förlängde EU och Europa krigen. Först när Amerika började skjuta tog de slut: förbluffande snabbt och med minimal insats.
Hur denna del av Europa skulle se ut i dag om västeuropéerna på egen hand fått fortsätta med sitt lika naiva som impotenta daltande, vill jag helst inte tänka på. Sannolikt hade Franjo Tudjman och Milosevic delat upp Bosnien mellan sig. Sedan hade det blivit dags att ta itu med albanerna. En bräcklig stat som Makedonien hade slitits itu, Montenegro förvandlats till ett serbiskt lydrike.
Tack vare Amerika slapp vi alltså detta. Men vad som hände är för Europa redan illa nog och ett förödande bevis för Bryssels utrikespolitiska vanmakt, det faktum att vi alltsedan det andra världskriget inte längre är herrar i vårt eget hus.
När det nu åter blivit dags för mjukvara i form av pengar och goda råd är européerna på plats igen för att hjälpa Balkan tillbaka in i familjefamnen. Det är begripligt och där hör Balkan också hemma. Men bara en mor skulle väl kunna älska vad som finns att se. Ty Balkans nationalister fick som de ville. Jugoslavien har upplösts i nationalstater, till största del skapade genom etnisk rensning och vad som juridiskt fastslagits som folkmord. Den förstörda mångfaldens olika delar ska nu tas upp i EU, en ännu större mångnationell och mångkulturell gemenskap än vad Jugoslavien någonsin var. Dock är sådana långa – och blodiga – omvägar inte ovanliga i Historien.
Att bli av med den Andre är nationalistens dröm om stabilitet. Men Balkans nya nationalstater är knappast stabila. Deras institutioner är svaga, de demokratiska traditionerna få eller obefintliga, ekonomin bräcklig och hållen vid liv av utländska krediter. De olika krigen har dessutom bidragit till en omfördelning, en huggsexa lik, gällande egendom och ägodelar som skapat dagens politiska kultur, präglad av korruption och kriminalitet; ofta omfattar den på det ena eller andra sättet hela den politiska klassen.
Ett exempel: i Kroatien avgick förra året plötsligt landets regeringschef. Från en dag till en annan var han borta utan förklaring. Det talades om utländskt politiskt tryck. En undersökning gällande korruption utlovades. Men hittills har ingenting hänt och Ivo Sanader är fortfarande skyldig kroaterna en förklaring. Sannolikt har han tillräckligt med hållhakar på andra poltitiker för att slippa stå till svars i domstol. Ingenting kommer att hända. Det senaste är att han funderar på att bilda ett nytt, eget parti.
Denna politiska förlamning och patt är naturligtvis ännu mer utpräglad i vad som var krigens brännpunkter. Så är Bos-nien och Kosovo i praktiken europeiska protektorat och som alla sådana dyra i drift, betalda av Västeuropas skattebetalare redan långt innan Grekland stod på tur (för övrigt ännu en Balkanstat). I Bosnien händer heller ingenting. Statens enda existensgrundval kan sägas bestå i att den inte fungerar; politikerna där har insett att internationell hjälp liksom deras egen makt garanteras just av att landet är ett problem. Följaktligen förblir Bosnien ett sådant.
Den nya staten Kosovo erkänns inte ens av EU:s alla medlemmar, en stat som även den hålls vid liv i omvärldens intensivstation, styrt av några klaner vars försänkningar i organiserad kriminalitet inte precis är okända för de europeiska säkerhetstjänsterna. Mycket bättre är det inte på annat håll. Montenegro är snart uppköpt av den ryska maffian och i Makedonien kunde först i sista ögonblicket ett inbördeskrig förhindras häromåret.
Och Serbien? Där känner man sig missförstådd, utan grund utpekad som angripare och massmördare. Det är sant att serbernas rykte inte är det bästa. Men detta är självförvållat och lär förbli så så länge som de vägrar ta sitt ansvar för vad som skett i deras namn: rentvå sig kan serberna bara genom att utlämna Ratko Mladic och erkänna att Belgrads rätt till Kosovo är förverkad. Ett annat Serbien skulle bara bli en belastning för Europa.
Sannerligen ett dystert landskap där väl bara slovenerna utgör ett någorlunda hyggligt undantag – men ett land så litet och obetydligt att detta egentligen är en angelägenhet bara för slovenerna själva.