Verkställande utskottet hade chansen att göra om och göra rätt. I stället fortsätter man med Håkan Juholt
I drygt tre månader arbetade Socialdemokraternas valberedning med att vaska fram en ny partiledare. Det var en process som för omvärlden framstod som sluten, oförutsägbar och bisarr. Ändå beskrev ordföranden Berit Andnor den som öppen och förankrad, trots falangstriderna och det offentligt ventilerade missnöjet från många.
När Håkan Juholt presenterades vid en presskonferens den 9 mars var han ett helt otippat namn, som mest blivit känd för att ha hållit i yxan när partiet tvingade Mona Sahlin att avgå.
Ytterst få av ombuden på kongressen två veckor senare kan i förväg ha tänkt på Juholt som en naturlig ledarkandidat. Nu ombads de att utan vidare frågor rösta fram honom som ordförande.
Det minsta man kan begära av en sådan toppstyrd process är att valberedningen genomför en ordentlig granskning av sin kommande ledare innan han presenteras i offentligheten.
Om det finns ett parti i Sverige där man har omfattande erfarenhet av att hårdgranska kandidater till viktiga poster är det Socialdemokraterna, som ju har längre regeringserfarenhet än någon annan.
S-veteranen Thage G Peterson berättar i en intervju om hur man under Olof Palmes tid tvingade tänkbara ministrar att fylla i omfattande formulär om privata förhållanden – just för att undvika skandaler senare. När Peterson som KU-ordförande skulle förbereda valet av justitieombudsmän ställde han till och med frågor om kandidaterna fanns på komprometterande bilder, vilket fick en person att falla igenom.
Hårdföra metoder, förvisso, men ett sätt att undvika de värsta minorna.
I fallet Håkan Juholt är det uppenbart att valberedningen inte gjort ett minimum av kontroller.
Man visste inte om att Juholts särbo, sambo och kulbo (eller vad S-ledaren för dagen väljer att kalla henne) i slutet av 2007 dömdes till dagsböter och villkorlig dom för bedrägeri.
Man hade inte heller brytt sig om att ta reda på att Håkan Juholt själv begärt full ersättning från riksdagen för sitt boende tillsammans med sambon i Västertorp, vilket inneburit att han fått ungefär 160.000 kronor för mycket i hyresbidrag.
Man tycks inte heller ha upptäckt Juholts slarv med sina mycket omfattande reseräkningar.
Allt detta har i stället uppdagats av medierna efter S-kongressen och tillfogat partiet en svidande förtroendeskada.
Valberedningens haveri är ett symtom på Socialdemokraternas kris, ett tecken på att partiet inte längre är vad det varit. Alltför mycket kompetens har rensats bort efter de senaste årens förluster och strider. Respekten för S som en fungerande regeringsapparat har steg för steg undergrävts.
När Håkan Juholt blev partiledare valde han att kalhugga den gamla ledningen – för att citera Kjell-Olof Feldt – i stället för att ta vara på den kunskap och regeringserfarenhet som fanns.
Flera av Juholts politiska klavertramp det senaste halvåret – pensionerna, Libyen, skuggbudgeten – hade kunnat undvikas om han omgett sig med bättre personer och själv haft ett bättre omdöme.
Den socialdemokratiska skuggbudgeten är ett sorgligt exempel på hur långt förfallet gått. Under rubriken ”Kraftfulla åtgärder för att motverka skatte- och bidragsfusk” efterlyser duon Juholt-Waidelich ett samhällskontrakt som förbinder den enskilde ”att i moralisk mening, utöver det som lagen reglerar, ta ansvar för att inte överutnyttja de tjänster som det offentliga tillhandahåller och inte heller medvetet tänja på skattelagstiftning och andra regelverk för snöd ekonomisk vinning”.
Läs det stycket igen.
Skuggbudgeten visar dessutom hur Juholt under sin partiledartid förlorat ytterligare terräng mot Moderaterna i ekonomiska frågor.
När finansminister Anders Borg i augusti meddelade att reformutrymmet som en följd av finansturbulensen hade halverats från 30 till 15 miljarder, orsakade han stora problem för den socialdemokratiska ledningen.
Håkan Juholts reformplaner kullkastades. I sommartalet i Västertorp hade den internationella oron ännu inte påverkat budskapet, men när det var dags för budgetarbete saknades plötsligt pengar till det som Juholt lovat under våren. Och han hade inte kraft, mod eller trovärdighet att ifrågasätta Anders Borgs bedömning av storleken på reformutrymmet, även om exempelvis Konjunkturinstitutet gjorde en annan analys.
På mindre än fem år har Moderaterna lyckats överta Socialdemokraternas traditionella roll som garanten av ordning och reda i den offentliga ekonomin. Det är en historisk scenförändring som gjort många gamla sanningar i svensk politik obsoleta.
Den utvecklingen inleddes innan Håkan Juholt blev partiledare, men halvåret med honom har bara förstärkt trenden. Och den senaste veckans dramatik har allvarligt skadat partiets förtroende i just de frågor där man måste utmana Moderaterna för att vinna valet 2014.
Att valberedningen slarvade i sin kontroll av Håkan Juholt har orsakat S mycket ont. Det misstaget kan omöjligen rullas tillbaka. Men att verkställande utskottet, mot bakgrund av allt man nu vet, ändå ger Juholt grönt ljus visar att S-krisen inte på långa vägar är över.
Partiets ledning hade kunnat säga: vi gör om, vi gör rätt. Men i stället fördubblade man insatsen på partiledarens begäran.
Socialdemokraterna chansar på att väljarna efter valet 2014 ska skicka Juholt med ”kulbo” till Sagerska palatset.