Det kommer troligen en dag i vinter eller vår när hundratusentals människor i Bagdad strömmar ut på gatorna i glädje. Saddams regim har fallit. Folk jublar. Vittnesmålen om terrorn och tortyren i Irak blir en flodvåg i världens medier. Äntligen kan irakier tala fritt, berätta sanningen, känna hopp om en ny sorts framtid.
Så gick det i Kabul när talibanerna hade fallit. Frihetsruset fyllde dem som tidigare levt i skräck under barbarers välde. Det påminner om interventionen för kosovoalbanerna och tidigare befrielsen av Kuwait. Något liknande händer nog i Bagdad, Basra och Kirkuk inom ett halvår. I alla fyra fallen har i så fall muslimska länder befriats av den amerikanska krigsmakten.
Men för en speciell grupp av betraktare kommer klyftan i synen på regimförändring i Afghanistan respektive Irak att vara djup och omöjlig att glömma. Några tusen politiker och journalister i Europa kommer 2003 att följa glädjeyran i Bagdad med blandade känslor.
De tvingas äta sina egna ord och aktioner från 2002. I månader har de kritiserat, förbannat och sökt sabotera USA:s planer att fälla Saddam. EU-länderna vimlar i dag av folk som i sömnen kan rabbla sina fördömanden av Washingtons militära uppladdning. Åtskilliga journalister skriver ungefär samma anti-Bush-artikel gång på gång; partier går till val på att håna Pentagons planering.
Bara en känd politiker i EU kommer ut ur Saddamdiktaturens undergång med hedern i behåll: Tony Blair. Hans mod, intelligens, vältalighet och förmåga att skilja det småttiga från det avgörande gör åter Storbritanniens premiärminister till Europas överlägset främste ledare.
Jag har i DN beskrivit en del av bakgrunden till EU:s utrikespolitiska förfall (10/9). Robert Kagan har säkert rätt i att "svaghetens psykologi" kan förklara åtskilligt. Europa är berett att godta mycket stora hot, eftersom världsdelens militära resurser inte duger för att ingripa. EU har ideologiserat sin kraftlöshet, och klandrar USA för att supermakten tar på sig det ansvar som européerna tvingas avstå från.
Ändå är den anti-USA-kampanj som vi drabbats av under sommaren och denna höst näst intill obegriplig. Samma land som räddade Västeuropa från först nazismen och sen kommunismen tänker nu också skydda oss mot de mest fasansfulla vapnen för massförstörelse, i Saddams eller terroristers händer. I stället för att tacka och hjälpa till tävlar EU:s diplomater, ministrar och redaktörer att uttrycka sin vämjelse inför Washington.
Och här talar vi om samma Europa, som för några år sen gladdes över att serbernas massmord i Kosovo hejdades och Milosevicregimen därefter försvann. Aktionen leddes av USA, ty EU orkade inte genomföra befrielsen. Och Kosovokriget hade inget som helst FN-mandat. Det var inte säkerhetsrådet som gav Nato tillstånd att bomba Serbien.
Men nu har nästan varje europeisk regering skriat om att FN måste ställa sig bakom ett militärt ingripande mot Saddam. På samma gång har EU-länderna (utom England naturligtvis) gjort vad man kunnat för att välta stenar i vägen för USA. Visst, den här gången gäller det inte att i första hand slå vakt om européer. Nu handlar det ju om att skydda nationer där araber, iranier, turkar, kurder eller israeler är mest hotade.
Och då ställer EU mycket större och långt mer legalistiska krav för att ge USA rätt att fälla en diktatur, som är specialist på folkmord. Man har denna gång till och med sagt att cynikerna i Moskva och diktatorerna i Peking ska kunna inlägga veto mot ett amerikanskt ingripande.
Varför gav man inte Ryssland och Kina samma makt att förlama motståndet mot slakten i Kosovo? Är det viktigare att skydda europeiska liv än att slå vakt om de folk som bor i Mellersta Östern? Till det kommer att regimskifte i Irak också är ett påtagligt europeiskt intresse. Kemiska och biologiska vapen, i förening med långtgående robotar, kan i nästa omgång nå flera av EU:s huvudstäder. Om Saddam "lånar ut" den typen av vapen, och senare kärnladdningar, till terrorister kan inget land känna sig säkert, allra minst folk som bor i Teheran, Riyad, Istanbul, Tel Aviv, Rom, Paris, Berlin, London eller New York.
Hur vågar Chirac och Schröder hetsa mot Amerika för att Bush vill skydda oss mot sådana katastrofer? Vi vet ju att Saddam är besatt av de hemskaste vapnen och själv måste försvinna för att avrustning ska kunna ske. Handlar demokratiers utrikespolitik numera om att spela på folkliga fördomar, som uppenbart kan föra oss alla in i elände?
Eftersom svaren på de frågorna blir mycket obehagliga kan vi i stället återgå till det ursprungliga perspektivet. När irakierna efter Saddams fall rusar ut på torgen för att jubla över tyrannens död - vad kommer då de västliga debattörer att säga vilka nu exploaterar en primitiv antiamerikanism?
Jag har mina gissningar efter vissa studier av människor som löpt med förtryckare.