Det brukar sägas att Euroland inte är någon optimal valutaunion. Det stämmer. Priser och löner är för stelbent orörliga, produktivitet och konkurrenskraft avviker alltför mycket från en stat till en annan, nationell ekonomisk politik lägger hinder i vägen och från centrum kan inte tillräckligt med pengar omfördelas för att hjälpa dem som verkligen behöver hjälp.
Men finns det egentligen någon optimal valutaunion?
Redan de små europeiska nationalstaterna – och vi är alla små, också de som ännu inte upptäckt det – plågas av stora regionala obalanser som bara någorlunda bemästras med hjälp av den nationella politisk-ekonomiska verktygslåda som Bryssel inte har. Öppnar vi lådan innehåller den huvudsakligen transfereringar och subventioner. Hur skulle annars Syd- och Norditalien hänga samman, flamländare och valloner gemensamt kunna traska vidare, Norrland kunna överleva utan Stockholm?
Den europeiska skuldkrisen har också skoningslöst blottat eurons svagheter. Det finns ingen som bestämmer och håller i den. Det var visserligen uppenbart från allra första början. Men ska i längden länder som till exempel Tyskland och Grekland dela på samma peng i en valutaunion måste antingen greker bli mer som tyskar eller tyskarna ta sig an grekernas försörjning. Ingetdera är i dag – milt sagt – särskilt populärt. Inte ens sannolikt.
Men just så ser Eurolands dilemma ut.
Inom ramen för dagens suveräna nationalstater och de historiska och kulturella traditioner de släpar på låter sig problemet förmodligen inte lösas. Den europeiska gemenskapen kallar sig union, men liknar egentligen en klassisk konfederation, en politisk modell om vilken historien lär oss att den aldrig fungerat.
Men vad som inte fungerar i Europa fungerar i en federation som Amerika.
Inte minst gäller det något så grundläggande som den så kallade arbetskraftens rörlighet. Bakom denna eufemism döljer sig förstås vanliga människor. Under något år bodde jag i Virginia, en ytterst gedigen och rik del av Amerika. Men jag behövde inte ens resa runt hörnet till det fattiga West Virginia för att komma till trakter som var helt övergivna; spökstäder där man kunnat tro att kvällsmaten fortfarande stod på spisen i husen om de inte alla varit igenbommade och tomma. Kvar i sådana ”samhällen” var oftast bara några övervintrade hippies och en eller annan alkoholist.
Alla andra har givit sig i väg. Jobben fanns ju någon annanstans.
Om detta kan man tycka vad man vill, men så ser en dynamisk arbetsmarknad ut. Och ändå pumpar Washington in långt mer pengar i till exempel West Virginia än Bryssel med sitt jordbruks- eller regionstöd någonstans i EU:s utmarker.
Vi flytt int! hette det i min ungdom. Det var norrlänningarnas trotsiga stridsrop när det visade sig att jobben fanns någon annanstans och då alltid söderut. Jag fruktar att det är en typisk europeisk reaktion. Den polske rörmokare som försökte bryta mot den var i Frankrike någon som stal ett jobb. Att flytta och bege sig dit jobben finns ses i nationalstaternas Europa som nödtvång, nästan som en förolämpning, och av myndigheterna som avfolkning. Och avfolkningsbygd är ett negativt ord. Bryter upp kan – och bör – europén på sin höjd göra som gästarbetare, oftast då med den uttalade avsikten att till sist återvända till sitt eget land.
Där bygger han sig ett hus av sten som det är tänkt att kommande generationer ska ärva. Ett hus som står emot stormar och översvämningar av det slag som i Amerika förstör de sammanrafsade provisorier som där kallas för hus, men som är priset för den mobilitet som saknas i Europa.
I Virginia träffade jag bönder – farmers – som var ytterst förbluffade när jag frågade dem i hur många generationer gården gått i arv. Ärva? Men de bedrev jordbruk som business. De hade redan ägt tre eller fyra jordbruk här eller där i Amerika, försökt sig på biffkor, majs eller oljeväxter. Ett begrepp som den egna täppan sade dem ingenting. Deras mobilitet i varje mening av ordet var lika hisnande som för en europé betänklig.
Vi är förstås inga bönder längre. Men vi har glömt bort att miljoner och åter miljoner européer för inte så länge sedan bröt upp för att emigrera till Amerika för att bara ytterst sällan komma tillbaka igen. Kineser, indier och amerikaner (inom det egna landet) lever fortfarande så. Men en sådan osentimentalitet och brist på kärlek till ett Sverige som är ensamt om att ha svenska krusbär är, tror jag, främmande för oss i Europa.
Euroland måste nu antingen bli en riktig federation, överstatligt och med Tyskland i spetsen, det land som vann kriget genom att förlora det. Eller Euroland faller itu vilket vore detsamma som en renationalisering. Inget av alternativen är särskilt trevligt. Men för det senare är jag långt mer rädd än för det förra.
Dock rör vi för litet på oss för att klara av det förra. Och då har jag ändå inte nämnt Europas babyloniska språkförbistring som mer än något annat klistrar oss fast vid vår geografiska fläck. Min kroatiske granne är byggmästare och har numera också rumänska hantlangare på sina arbetsplatser. Utmärkt folk, säger han. Flitiga och duktiga. Men det fungerar inte. De förstår inte vad jag säger och jag inte dem.