Det är med viss tvekan man som äldre ondgör sig över att det kan vara svårt att uppfatta tal. Det faller alltför lätt tillbaka på en själv. Alla vet ju att hörseln avtar med åldern - så varför klaga på ljudet? Men jag tar risken.
Jag tror mig nämligen inte vara ensam om att ha svårt att ibland höra vad som sägs i radio, på tv eller på bio. På biograferna, där man numera kan ha mycket sofistikerade ljudanläggningar med en ljudkapacitet som borde påkalla hälsovårdsmyndigheternas intresse, kan det ändå vara omöjligt att uppfatta vad som sägs på duken. Det sluddras och pratas med bortvänt ansikte. Man kan få för sig att det görs i något konstnärligt syfte, oklart vilket. Hur som helst är det inte alltid så angenämt att gå på bio och först utsättas för dånet från ett expresståg som rusar fram i hundrafemtio decibel - för att därefter med lock för öronen försöka uppfatta viskningarna i en kärleksscen. Man kan förstås gissa. Men numera finns en utbredd rädsla hos regissörerna att vara övertydliga, så det är mycket möjligt att man aldrig får reda på vad de försöker berätta.
För radions del verkar det närmast vara en sport att maskera talet genom att lägga på musik, en musikmatta som sällan fyller någon funktion. Den bara hänger där, blöt och dämpande. Inte sällan växlar också ljudstyrkan mellan olika inslag, ena sekunden kan man knappt uppfatta väderleksrapporten förrän Ekot dundrar in i rummet. Och i debatter breder oskicket ut sig att tillåta politiker att käbbla i munnen på varandra så att de eventuella budskapen fragmenteras.
Att låta journalisterna tala bruten svenska har också blivit vanligare. Man kan hysa förståelse för det. Journalister som inte är barnfödda i Sverige bör inte automatiskt vara förvisade till utanförskapet. Men när det gäller dialekter är jag mindre tolerant. Förr var radion stilbildande med något som kallades rikssvenska, vilket förstås kunde uppfattas som ett utslag av verbal imperialism.
Nu tycks man i stället satsa på en språklig multikultur. Gotländska kan låta trevligt i måttliga doser, medan utpräglad skånska, särskilt malmöitiskan, är en styggelse, inte bara i radio utan i de flesta offentliga sammanhang. Ska någon dispens utfärdas får det väl bli till Leif Silbersky.
Beträffande televisionen kan man få för sig att de som verkligen behärskar ljudteknik har rationaliserats bort. Förr, när det skulle göras en tv-intervju, kom ett team på flera personer varav en ljudtekniker. Nu kan den senare saknas. I programmen läggs ofta ovidkommande ljud över talet. Inte bara musik utan gärna någon bullrande trafikridå, som om vi inte kände till att trafik bullrar. Eller så tvingar man intervjuoffret att promenera under filmningen. Något som få kan göra otvunget, än mindre uttrycka sig tydligt under gång.
Växlar man mellan tv-kanalerna brukar bildkvaliteten vara stabil. Man behöver sällan mixtra med färg eller skärpa. Men det gäller inte ljudet - vilket tvingar en att hålla kvar tummen på fjärrkontrollen. Det som är en viskning i en kanal kan plötsligt förvandlas till dån när man byter från Ettan till Fyran.
Det verkliga sorgebarnet är emellertid dramainslagen. Det är snarare regel än undantag att det sluddras i svenska produktioner. I utländska också, men de är ju tack och lov textade. Musiktapeter och lokalbuller förekommer i överflöd. Ett sorgligt exempel är en av de bästa serier som gjorts på svenska, Peter Birros och Mikael Marci mains "Upp till kamp!" som visades förra hösten. I flera av de ytterst välgjorda och välspelade scenerna försvann dialogen. Efteråt uttrycktes undran över det vikande tittarunderlaget. Jag är inte förvånad, bara en smula beklämd att så många valde att avstå från denna annars förnämliga dramatisering av vår nutidshistoria.
Visst - det finns möjlighet att trycka upp textremsor till många program. Och på Sveriges Television har man lovat att texta ännu fler. Men nog känns det litet märkligt att behöva en textremsa för att få en uppfattning om handlingen i en svensktalande produktion. Remsan tar plats och dessutom är det nästan omöjligt att inte stirra på texten och sortera bort pratet. Har texten väl hamnat under bilden - eller på den - låses blicken på bokstäverna.
I flera länder nere i Europa försöker man undvika textremsor. Så gott som alla biofilmer och tv-program, som inte är nationellt producerade, dubbas. Ungefär som man gör med animerade barnfilmer i Sverige. Kända skådespelare lånar ut sina röster. Det vore naturligtvis en tänkbar lösning i väntan på att svensk ljudteknik återvinner sin rättmätiga position. Kan man dubba utländska produktioner kan man väl dubba inhemska. Från sluddersvenska till svenska.