Ibland får jag ett mejl där någon kallar sig min vän och vill att jag ska bekräfta detta. Gör jag det, får jag genast en hop okända vänner på halsen som jag sedan kan utbyta informationer med om vad vi har för oss.
Jag nappar aldrig på sådana anbud. De är alltför hurtigt ytliga, byråkratiska och egentligen fräcka. Framför allt har de ingenting med vad jag kallar vänskap att göra. Det har hänt att jag privat skrivit till vännen som hört av sig och frågat vad det hela ska vara bra för, varvid denne skriver tillbaka och säger att han aldrig skickat mig något så dumt.
Hur detta hänger ihop begriper jag inte. Men inte heller hur jag varje dag kan få en massa skräppost där jag själv står som avsändare.
En enda gång har jag skrivit till mig själv. På 70-talet skickade jag ett svartvitt vykort från Albanien hem till mig själv i Wien. På den tiden var ett besök i Albanien mycket sällsynt. Ännu sällsyntare att man i Tirana kunde frankera ett vykort med frimärken i olika färger föreställande Stalin och sedan få alltsammans befordrat med posten. Jag trodde inte det skulle fungera. Men tillbaka i Wien fann jag vykortet jag skickat till mig själv: som en trogen hund hade Stalin väntat där på att jag skulle komma hem.
Skillnaden mellan e-post och gårdagens vykort eller brev är inte så rasande stor som vi kanske inbillar oss. Snabbheten, invänder då någon. Men för hundra år sedan utväxlade Kafka och Max Brod medelst rörpost långa brev kors och tvärs genom Prag, ibland flera stycken samma dag. Dessutom var det billigare.
Och vad som kallas Facebook är väl inte mycket mer än en elektronisk variant av de kedjebrev som emellanåt dök upp i min ungdom. I brevlådan fick man en längre rapport från en vän eller bekant som sedan skulle skickas vidare till någon annan. Det var praktiskt. Eller det rörde sig om en kopia av ett större utskick till många adressater, och av hur blekt det maskinskrivna var kunde man ana hur högt eller lågt man befann sig i kamrat- eller vänskapshierarkin. Redan då tyckte jag illa om dessa rundskrivelser. De var fullkomligt opersonliga. Vem skriver egentligen identiskt samma sak till mer än en person?
Vykortet är den första postala varianten av ett kvickt, ganska oförbindligt minglande. Förr brukade jag köpa gamla vykort på Wiens loppmarknad. Jag samlade på motiv, vyer av städer och landskap från kejsar Franz Josefs rike, i konkurrens med frimärkssamlare som bara intresserade sig för kortets baksida. Då hittade man ännu handkolorerade vykort som såldes i buntar efter dödsbon eller vindsröjningar; numera är de instoppade i plastfickor och säljs – dyrt – per styck.
Vykortet brukar gälla som en österrikisk uppfinning från 1869. Fortfarande finns i Wien många kaféer med inre rum där samlare träffas för att byta mynt, frimärken, diverse medaljer och nålar eller just vykort. Denna nostalgi eller romantik verkar djupt förankrad i folksjälen. En österrikisk vän skötte under sin värnplikt på 70-talet arméns brevduvor; dessa fåglar ansågs överlägsna meddelanden i etern som lätt kunde snappas upp av fienden. Om samma armés inställning till hästar kan jag tyvärr inte ge besked.
Det är lätt att föreställa sig de kejserliga myndigheternas farhågor 1869 inför de möjligheter som vykortet öppnade. Gement folk skulle nu, utan vare sig tillstånd eller diplom, kunna kommunicera litet hur som helst. Och i gigantisk omfattning! Inte bara notoriska konspirationsteoretiker måste ha insett en sådan trafiks revolutionära potential.
Eller dess kontrarevolutionära: Milan Kundera konstruerade sin första (och bästa) roman kring några rader på ett vykort som är tänkta som ett skämt. Avsändaren driver med kommunisternas slagord, dessutom hyllas kättaren Trotskij. Detta för oss ganska oförargliga skämt förstör dock hans liv eftersom överheten i 50-talets Tjeckoslovakien läste också post som inte var adresserad till den, ungefär som Kina i dag censurerar nätet.
Detta fortsatte man länge med i Prag. Tjugo år senare hjälpte mig en välmenande diplomat att över gränsen ta viktig post till olika dissidenter. Men i Prag lades den av slarv eller enfald på brevlådan istället för att överlämnas privat och diskret. Breven fångades upp av polisen och alltsammans kunde ha slutat riktigt illa.
Vykort får jag nu för tiden sällan. Det är då oftast från äldre damer och försedda med påklistrade blommor eller kattor. Den siste man som regelbundet skickade mig vykort är sedan många år död. På dem stod oftast bara ”jag (vi) sitter här och tänker på dig”. Värmande tankar av detta slag dyker nästan aldrig upp i min e-post som till största del består av vad som oläst genast skyfflas ut. Sådant hände aldrig någonsin med vykort; på sin höjd gick jag bet på att tyda en underskrift och förblev ovetande om vem det var som njöt av medelhavssolen eller hoppades få se mig till påsk.
Jag har förstått att min egen vykortssamling – sedan länge bevarad i plastfickor för varje enskilt kort – blivit ganska värdefull. Men som alla samlare har jag ingen tanke på att sälja utan nöjer mig med att bevara dessa vykort åt eftervärlden. Nästan aldrig tar jag fram dem. Och då bara för att beundra Györ, Trieste, Marosvásárhely eller Klatovy som de såg ut för hundra år sedan.
Men att på baksidan läsa vad som har lika många år på nacken drar jag mig för: en diskretion som kanske även den hör en svunnen tid till.