Europa: Om risken för ett uppslitande arvsskifte.
Europeiska unionen är döende, skrev Charles Kupchan i en tankeväckande krönika i söndagens Washington Post. Nationalismens återkomst kommer att leda till EU:s fall, förklarade han. Det är ingen plötslig eller dramatisk död, utan ett utdraget försvinnande, hävdade Kupchan och fortsatte: Snart kommer vi att vända oss mot andra sidan Atlanten och inse att den europeiska integrationen, som vi under de senaste femtio åren tagit för given, är borta.
Det finns tyvärr en del som tyder på att han har rätt. Viljan att hålla ihop Europa har blivit svagare, både bland ledande politiker och medborgare.
Den senaste Eurobarometern visar vad som har hänt. I undersökningen, som genomfördes i somras, svarar bara 49 procent att medlemskapet är ”något bra”. Stödet har inte varit så lågt sedan fördragskrisen i början av 2000-talet och innebär en minskning med fyra procentenheter på ett år. I Tyskland har stödet rasat från 60 till 50 procent, vilket är ett illavarslande tecken. Angela Merkels utdragna tvekan att ställa upp med grekiska krislån visar att vinden har vänt i det traditionellt EU-vänliga landet.
Också i Grekland växer kritiken. För ett år sedan svarade 61 procent av grekerna att de stod bakom medlemskapet, i augusti var det enbart 44 procent. Det är tacken för att EU-länderna har räddat Grekland från statsbankrutt.
Men EU:s presidentlike ordförande Herman Van Rompuy verkar nöjd och belåten. Han tycker tydligen att han har förtjänat en riktigt lång och stärkande semester. Han har inte haft några uppdrag inbokade i sin officiella kalender sedan i mitten av juli. Både Van Rompuy och utrikesministern Catherine Ashton är fortfarande en märkligt osynlig ledarduo.
I medlemsländerna är det också tyst. Få politiska ledare talar väl om den europeiska integrationen. Till och med i Nederländerna hade vinnaren i försommarens val, det högerliberala partiet, en lätt Brysselkritisk profil. Nu ska partiet styra landet tillsammans med kristdemokraterna, men med stöd av Geert Wilders islamfientliga och EU-kritiska parti. Det kan inte sluta väl för Europa.
Politisk instabilitet präglar flera av unionens gamla kärnländer. Belgien, som leder EU:s rullande ordförandeskap, har efter valet i början av juni ännu inte fått någon ny regering, eftersom de flamländska separatisterna ställer ultimativa krav. Etniskt definierad nationalism har blivit ett framgångsrecept lite varstans.
Den pågående, stötande behandlingen av Europas romer är också en uppvisning i närsynt, nationellt politiskt handlade. Frankrike går i spetsen när länderna lastar det som uppfattas som problem på varandra. Människor stämplas och behandlas som kriminella enbart därför att de hör till en utsatt etnisk minoritet. Det är ganska förfärligt.
Mycket av det som pågår i Europa bekräftar alltså Charles Kupchans tes. Men det finns en del som motsäger hans tvärsäkra slutsats. Under ytan pågår också en annan utveckling, som inte syns lika väl.
Eurosamarbetet har faktiskt stärkts av den senaste tidens kriser, brottsbekämpningen har blivit mer gemensam och en gemensam asyl- och flyktingpolitik håller sakta på att växa fram. Europas länder fortsätter att växa ihop, även när det inte märks. Det har USA alltid haft svårt att förstå.
Ändå har Kupchan en viktig poäng. Europeiska unionen flämtar, och behöver hjälp för att kunna börja andas igen. Utan politisk vilja att fortsätta samarbetet kan det gå fort. Risken är att EU plötsligt ger upp andan. Medlemsstaternas uppslitande arvsskifte skulle inte bli en trevlig tillställning.