Vi svenskar är dåliga på vad vi hade för oss under kriget.

Det är förstås ingen svensk egenhet. Sverige är dåligt, men inte sämst. Alla européer – segrare, besegrade, neutrala och även offer – har stora problem att förhålla sig till denna vår civilisations stora katastrof. Fortfarande har mycket litet gjorts åt saken; ingen vill överge sin friserade självbild, inte ens när den gränsar till ren förljugenhet. Kanske är bara Tyskland, katastrofens upprinnelse, det enda undantaget. Men inte därför att tyskarna skulle vara bättre eller ens mer intresserade av en granskning än vi andra: bara därför att de var tvungna.

Sveriges drottning Silvia är tyska och hennes far var tidig medlem i Hitlers parti. Det är knappast anmärkningsvärt; många miljoner var medlemmar, även tyskar i förskingringen som herr Sommerlath, innan han 1938 återvände till Tyskland. Att ha haft partibok gör inte automatiskt någon till paria eller förbrytare. Någon kollektiv skuld existerar inte. Men i så fall heller ingen kollektiv oskuld, och fallet Sommerlath kompliceras av att han genom ”arisering” tog över en fabrik som tidigare varit i judisk ägo.

Vad detta innebar behöver vi inte ha några illusioner om: egendom konfiskerades eller ”köptes” för en spottstyver av judiska ägare som före kriget kanske kunde utvandra, men efter att det brutit ut inte kunde räkna med att resa mycket längre än till ett förintelseläger. Judisk egendom delades sedan ut som belöningar eller såldes vidare på offentliga auktioner. Ariska ”köpare” kunde – för en spottstyver – belönas med eller ropa in allt från just fabriker bort till matbestick, sängkläder eller porslinspottor. Få om ens någon lär ha varit okunniga om varifrån sådant gods kom.

Ingen diktatur kan bestå genom att uteslutande förlita sig på terror mot den egna befolkningen. Den behöver också spontant stöd, något den kan skaffa sig genom att låta folk berika sig på andras bekostnad. Med varje diktatur följer alltid väldiga omfördelningar av egendom och förmögenheter; den som varit utan fabrik har plötsligt en, också den mest obetydlige eller tafatte kan hoppas på åtminstone en porslinspotta.

Hitler var i Tyskland – och inte bara där – mycket populär innan kriget började gå illa. Silvias far kunde under några år bedriva ”sin” fabrik för personlig vinning och som bidrag till Hitlers krig. Men innan det var slut bombades fabriken sönder. Andra hade bättre tur, till exempel svenska krigsprofitörer, som inte behövde riskera några bomber.

Vad har nu detta med Sveriges drottning att göra? Mycket litet. Brott och straff gäller enskilda personer. Lika litet som på barnen i en familj kan de i Historien överföras på ett helt folk. Vi tillämpar ingen biblisk rättsskipning längre. Men med ansvar förhåller det sig annorlunda. Jag vill hävda att vi alla kan vara ansvariga för också vad vi inte är skyldiga till, att visserligen en hel del här i livet tillåter oss att vända blad och gå vidare därför att det hände för så länge sedan, men att andra världskriget inte hör dit. Också efter 1945 har det för oss européer förblivit vårt trauma. I den meningen har kriget inte ens upphört. Hur vi förhåller oss till det och vad det egentligen innebar har förblivit den kompass som visar oss européer vart vi är på väg.

Drottning Silvia har reagerat som om allt detta vore hennes och ingen annans angelägenhet. Det är mänskligt och mycket förståeligt. En dotter har försvarat sin far. Bara urskuldande och motvilligt har hon bidragit med upplysningar till vad hon väl betraktar som sin privata familjehistoria. Men Silvia är också en vanlig medborgare som alla vi andra, dessutom en offentlig person som hustru till Sveriges statsöverhuvud. Vad hon säger – och framför allt inte säger – om fadern får därför särskild betydelse, samtidigt som det spränger alla ramar för vad som skulle kunna uppfattas som rent privata angelägenheter.

Och det lilla som sagts är bekymmersamt. När Sveriges drottning beskriver Hitlers regim som ett ”maskineri” kan man få intrycket att det hade varit alldeles för mycket begärt av hennes far att stå upp mot det och ta risken att krossas. Men här handlar det inte om motstånd. Ingen har rätt att kräva hjältemod av herr Sommerlath; inte heller tror jag att någon gjort det. Däremot kan man kräva att drottningen borde inse att i stället för att riskera att krossas av detta ”maskineri” var hennes far en av dessa många små kuggar som höll det i gång. Han var helt enkelt en medlöpare, inte ett potentiellt offer.

Att påstå något annat vore att förfalska Europas historia.

Det är beklagligt att drottning Silvia inte vill inse eller inte kan medge det. Ty detta kapitel av vår europeiska historia får inte bli en exklusiv angelägenhet för historiker, de sista judiska offren eller de evigt oförbätterliga. Allas vårt ansvar kräver att det inte mörkläggs eller betraktas som något för familjealbumet: då riskerar vi att i den ena eller andra formen få uppleva det igen.

Jag har förstått att drottningen har instiftat en barnfond. Det är naturligtvis lovvärt. Men hade det inte varit ännu vackrare med en fond ägnad vad som egentligen hände under detta europeiska krig? Den hade kunnat göra många här i landet mer medvetna: inte minst männi-skor som kanske inte har en lika nära och säkert smärtsam erfarenhet av denna tid som Sveriges drottning.