ÄNTLIGEN HAR en stor tidning granskat Sveriges nye utrikesminister. Expressens ledarsida och Dilsa Demirbag-Sten på kultursidan har bland annat sammanfattat Carl Bildts likgiltighet inför serbernas folkmord på Balkan.
Men också på ett annat viktigt område bör Bildt belysas. Första gången jag själv insåg att dåvarande moderatledaren hade en kylig inställning till det judiska var 1991. Tre av oss som drev fram rättegången i Stockholm mot den nynazistiska radiostationen Radio Islam - Håkan Holmberg, Henrik Bachner och jag - bad att få träffa de stora partiernas ledare.
Inför den kommande valrörelsen ville vi varna dem för den uppblossande antisemitismen samt beskriva dess faror och tanketrådar.
Socialdemokraterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna var tacksamma för den möjligheten. Domen mot Radio Islam hade ju fört Ahmed Rami till fängelse och fällt honom på ett tjugotal punkter för hets mot folkgrupp. Vi gav vår analys av det intima samarbetet också i Sverige mellan nazistiska och islamistiska judehatare.
Men Carl Bildt sade nej. Han vägrade att träffa oss trots att han själv fick välja plats och tidpunkt. I stället lät han oss på ett kränkande sätt förstå att han var totalt ointresserad av fakta om modern antijudisk hets. Moderater i Svenska Kommittén Mot Antisemitism var minst lika chockerade som vi andra över arrogansen hos deras dåvarande partiledare.
NONCHALANS inför hat mot judar leder lätt till slappa slutsatser. Numera säger Carl Bildt gärna något förstående om Hamas. Han tycks inte veta att den organisationens stadga från 1988 är öppet antisemitisk.
Programmet påstår att Israels mål och planer har lagts fast av "Sions vises protokoll", alltså den ökända förfalskning som publicerades av Tsar-Ryssland 1905. Den skriften är oerhört populär i arabvärlden och förblir en av förra seklets två mest spridda antijudiska handböcker. Den andra är Hitlers "Mein Kampf".
Stadgan kräver att Staten Israel "elimineras". "Vår kamp mot judarna", skriver man, "är oerhört vittomfattande". Muslimer som inte deltar i det heliga kriget är "blinda" och "utmanar Ödet självt". De begår "ett avgörande förräderi". Varje försök att nå fred är "enbart slöseri med tid".
Kvinnornas uppgift är att fostra sina söner till det heliga kriget mot "judarnas nazism". När Hamas självmordsmördar nästa gång bör vi alla - och inte minst Bildt - minnas programmets egna ord om varför islamister dödar.
Utrikesministern borde också lära sig något om staten Israel. I tidskriften Neo blev han intervjuad i mars i år. Där säger Bildt att han är fascinerad av "kulturblandningen" i vissa länder, medan "monoetniska områden är tråkiga områden". Och Israel är "delvis monoetniskt", säger han, "nej, jag är inte förtjust i monoetniska samhällen".
De flesta vet att Israel är ett invandrarland. Människor från mer än hundra nationer har samlats på en ganska liten markremsa och där byggt den enda demokratin i Mellersta Östern. Omkring 20 procent av landets medborgare är dessutom araber.
Det "monoetniska" som Bildt tycker illa om är tydligen judarna, landets majoritet. Judar på flykt har ju alltid rätt att bli israeler, en sorts garanti för att nazismens förintelse av det judiska folket inte ska kunna upprepas.
Bildt anser alltså att detta skydd mot antisemitiska förföljelser har gjort Israel till ett "tråkigt område" som han inte är "förtjust i". Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en fientlig attityd.
Intressant att se är hur vänstern tolkar Carl Bildts inträde i den nya regeringen. För en gångs skull har till och med den rutinerade antisemiten Per Gahrton en poäng.
På 70-talet uttalade Gahrton sitt stöd för de marxistiska terrorgrupper, vilka sökte förstöra den judiska staten. På 80-talet försvarade han den nynazistiska Radio Islam och förbannade oss som varnade för Ahmed Rami. Vi var redskap för en "resursstark lobbyverksamhet", menade Gahrton med en klyscha som brukar nyttjas av antijudiska extremister på både vänster- och högerkanterna.
När den nya regeringen trädde till hyllade han Carl Bildt, som han förr fördömde. Denne har, skrev Gahrton, "en gedigen utrikespolitisk bakgrund med stora kunskaper om situationen på de ockuperade palestinska områdena".
I Sverige känner vi alltför väl defekterna hos de opinionsbildare som drabbas av Gahrtons välsignelser.
NÄR BILDT VAR statsminister såg vi också hur svårt det var för andra statsråd att yttra sig om det pågående folkmordet i Bosnien. Jag hade då en tevedebatt med försvarsminister Anders Björck. Naturligtvis krävde jag ingripande från Nato och EU mot det serbiska mördandet.
Statsminister Bildts känslokyla hade hindrat honom att se det förfärande. Englands förra premiärminister Margaret Thatcher såg det desto snabbare. I april 1993 fördömde hon västs nonchalans inför dödandet. Hon krävde militärt motstånd mot bland annat det serbiska artilleriet runt Sarajevo.
Carl Bildt tog genast avstånd från Thatcher. "Vem har sagt att det blir bättre om man bombar mera"? I stället stödde han regeringen John Majors kallsinne och dess försvarsminister Malcolm Rifkind, som kallade Thatchers medkänsla för "emotionellt nonsens".
Sunday Times i London skrev då att det är en skam att låta folkmord pågå, och att Europa 1993 styrs av "robotartade politiska pygméer".
När jag i teve frågade hur Anders Björck såg på kriget blev hans svar vaga och oklara. När han därefter körde mig hem till Söder i sin statsrådsbil beklagade jag hans tystnad. Jag minns att Anders då svarade:
- Vad skulle jag annars säga i teve? Du vet ju hur Carl är.