Omvärlden protesterade högljutt när USA beslöt att införa tullar på importerat stål. Men protesterna har inte följts av några motoffensiver. Nu är hög tid att sluta rasa och i stället konfrontera det amerikanska hyckleriet.
Den globala finanskrisen 1997/1998 - som missköttes av Internationella valutafonden, IMF, inte minst genom det amerikanska finansdepartementets inblandning - ökade flödet av importerat stål. Men svängningar som denna, är en del av den marknadsekonomi, som USA i andra fall brukar lovorda.
USA motiverade tullarna med att importen annars riskerade öka lavinartat. I Europa moderniserades stålindustrin under 1980- och 1990-talet. I USA skapades förvisso en rad nya, effektiva småföretag. Men de gamla giganterna rörde sig inte ur fläcken. Följden blev den vi ser idag. De stora bjässarna kan inte konkurrera med effektiva stålproducenter i andra delar av världen.
Många av de amerikanska problemen är skapade i USA. Amerikas försämrade statsfinanser, leder till en stark dollar, precis som statsfinanserna försämrades efter Ronald Reagans oansvariga skattesänkning för två decennier sedan. Medan stater stoltserar med stark valuta, så är baksidan att det är dåligt för exporten och bra för importen.
I en dynamisk ekonomi ersätts förlorade jobb i en sektor med jobb i en annan. Regeringars uppgift är att underlätta rörligheten av arbetskraft mellan olika sektorer. Regeringarnas roll är att upprättahålla full sysselsättning. Såväl när det gäller arbetslösheten som rörligheten på arbetsmarknaden har Bush-administrationen misslyckats.
President Bush insåg när han tillträdde sitt ämbete att det fanns ett behov av skattesänkningar, men snarare än att trycka på för genomgripande förändringar, agerade han för skattelättnader exklusivt för dem med höga inkomster.
Enligt det ursprungliga förslaget skulle en tvåbarnsfamilj som tjänade 50 000 dollar inte få några skattelättnader alls under den kommande fyraårsperioden, medan en fyrbarnsfamilj som tjänar fem miljoner dollar skulle få en halv miljon dollar tillbaka. Demokraterna motsatte sig - med rätta - förslaget. Få nya jobb skulle ha skapats. Samtidigt skulle denna misskötsel av statsfinanserna göra det svårare för dem som förlorar sina jobb.
USA förlorar, Europa förlorar och många av utvecklingsländerna förlorar. Mycket står på spel. Globaliseringen kan, rätt skött, gynna alla länder. Men som den hittills hanterats är det långt ifrån alla som skördat frukterna. I stället har globaliseringen blivit ett orättvist spel, där reglerna skrivits av den rika delen av världen, för den rika delen av världen.
Men USA tycker inte att ens att detta är tillräckligt: det tänker tolka reglerna på det sätt som passar bäst ihop med nationens egna politiska intressen. Bushadministrationens motto tycks vara: Handel är bra, men import är dåligt. Tänk på den läxa utvecklingsländerna tvingas lära.
Under "det nya amerikanska regelverket" blir lärdomen att USA har rätt att införa importtullar för att skydda den inhemska produktionen. Och om USA, med en arbetslöshet på mindre än sex procent, har skäl att oroa sig, vad har då inte ett utvecklingland med en arbetslöshet på 10 eller 20 procent?
USA ber om förståelse. I november stundar val, och väljare i West Virginia och andra stater måste "mutas" för att acceptera en ny handelsrunda. Men demokratier existerar också i resten av den utvecklade världen, och väljarna där har än mer legitima skäl att värna de jobb som blir resultatet av liberaliseringen. IMF, där USA sitter på ensamt veto, visar inte mycket sympati för den typen av politiska invändningar. Varför denna dubbelmoral?
Om ståltullarna skulle vara en isolerad händelse, så vore det illa nog. Men, medan USA utomlands mässar om den fria marknaden, går regeringen på hemmaplan i borgen för sina flygbolag och ökar sitt inhemska jordbruksstöd. Även före dessa ökningar var jordbrukssubventionerna inom den indu-straliserade delen av världen enorma - större än den totala inkomsten från hela Afrika söder om Sahara.
Den rika världen stänger effektivt sina marknader för produkter där den fattiga världen kan konkurrera. Den ekonomiska situationen i exempelvis Argentina skulle vara helt annorlunda om USA och Europa öppnade sina marknader för export av jordbruksprodukter. Det samma kan sägas om det ena utvecklinglandet efter det andra.
Globaliseringen gör länder mer beroende av varandra. I en snabbt föränderlig ekonomi innebär detta vissa risker. Rika nationer - som USA - har lättare att hantera dessa risker.
Många diskussioner har förts om fördelarna med en global standard, exempelvis inom banksektorn. Globaliseringen kommer ofrånkomligen att medföra denna typ av standard. USA:s agerande på stålområdet visar att Amerika agerar dubbelmoraliskt. Det kan inte accepteras. Länder, särskilt inom Europa, som är kapabla att stå upp mot USA måste göra det.
Att sätta en tydlig gräns ligger i deras intresse, i USA:s framtida intressen, och i ett vidare perspektiv i världens intresse.
Översättning: Hanne Kjöller