Upprepar sig historien, trots allt? Den senaste utvecklingen i Mellanöstern tyder på det, eftersom George W Bushs sista period som amerikansk president mer och mer påminner om Bill Clintons sista år i Vita huset. Båda försökte mot slutet av sin tid som presidenter att lösa en av världens farligaste konflikter, samtidigt som deras personliga handlingsutrymme minskade.
Man kan bara misströsta. Bushadministrationen har uppenbarligen slösat bort nästan sju år som man kunde ha använt för att nå resultat. Vi är nu tillbaka på startpunkten. Samtalen i Camp David och Taba - lättvindigt avbrutna i januari 2001 - ska tas upp igen. Men som det kloka talesättet lyder: bättre sent än aldrig!
Den aktuella Mellanösternkonferensen i Annapolis bör bli ett forum för slutgiltiga förhandlingar mellan parterna, som framför allt handlar om bildandet av en palestinsk stat, dess gränser och huvudstad, israeliska bosättningar samt rätten för palestinska flyktingar att återvända. Konferensen bör också ta upp säkerhetsfrågor, slutet för decennier av krigstillstånd och ett erkännande av Israels rätt att existera.
Det är hög tid att tvåstatslösningen tar ett steg framåt, eftersom palestinierna mer och mer förlorar hoppet om att någonsin få en egen stat. Utan framsteg kommer konfliktens dödläge att bestå och våldet bara att tillta.
Acceptabla kompromisser har förhandlats fram upprepade gånger av parterna men ändå lagts åt sidan. Den enda ingrediens som saknats har varit politisk vilja och kraft att ingå ett fredsavtal.
Men denna politiska styrka är inte precis vad vare sig den israeliska eller palestinska regeringen har. Israels premiärminister Ehud Olmert och palestiniernas president Mahmoud Abbas är internt svaga och riskerar mycket med tanke på de kompromisser som krävs.
Samma sak kan sägas om president Bush. Den amerikanska regeringen står inte ens helhjärtat bakom sitt eget initiativ. Utrikesminister Condoleezza Rice vill att konferensen ska äga rum och har gjort mycket för att driva igenom den. Men vad för slags förhandlingslösning är Bush beredd att acceptera?
Lyckligtvis har flera tabun brutits på båda sidor. Den parallella svagheten hos Olmert och Abbas har åstadkommit ett parallellt intresse för ett fredsavtal. Bägge männen hoppas överleva politiskt genom en överenskommelse - Olmert genom nyval och Abbas genom en folkomröstning som kan återge honom herraväldet över Hamas.
Så kommer "de starkas" misslyckade fred att följas av "de svagas" verkliga fred?
Samtidigt som inrikessituationen i
Israel och Palestina har förändrats, har det även blåst varma vindar i den regionala politiska miljön. De flesta arabiska stater är i dag mer rädda för Irans dominans än för Israels. Denna utveckling har skapat en oväntad möjlighet.
Visst finns fallgropar. Olmerts manöverutrymme i sitt parti, och i synnerhet i sin koalition, är mycket begränsat. Kan han göra tillräckliga eftergifter om gränser och Jerusalem? Mahmoud Abbas ger upphov till liknande tvivel. Kan han åstadkomma de säkerhetsgarantier som Olmert behöver, utan att göra avkall på det som palestinierna betraktar som grundläggande krav?
Det svåraste hindret blir dessutom inte förhandlingarna utan snarare genom-
förandet av en överenskommelse. Pale-stinierna befinner sig redan i ett inbördeskrig. Den kompromiss som krävs kommer sannolikt också att leda till starka motsättningar inom Israel.
Olmert tänker sig nog att ett slutligt avtal ska drivas igenom gradvis, beroende av hur parterna sköter sig under resans gång.
Men en sådan mekanism fungerar bara om en tredje part (USA, USA plus någon mer eller den så kallade kvartetten) övervakar arbetet. Annars kommer tvister bara att leda till att hela processen sjunker tillbaka ner i kvicksand.
Realistiskt sett är det därför inte troligt att samtalen i Annapolis blir framgångsrika. Varför skulle denna konflikt, som i det förflutna ständigt gått i baklås, plötsligt lösas av tre aktörer - Bush, Olmert och Abbas - som alla befinner sig i ett svaghetstillstånd?
Karl Marx skrev att historien alltid upprepar sig, först som tragedi, sen som fars. Man kan frukta att Camp David visar sig vara tragedin och Annapolis farsen.
Men detta är å andra sidan Mellanöstern, en plats tidigare genombrott vuxit fram ur förluster, inte segrar. Så man får aldrig ge upp hoppet, även när hoppet verkar omöjligt att bevara.