Dagens globala finanskris har utlöst en kris för ämnet nationalekonomi. Sökandet efter bättre ekonomisk analys pågår för fullt. Även George Soros, besviken över ett finansiellt system som gett oss dagens elände, har gett sig in i leken. Det är dags för en ny intellektuell revolution liknande den som John Maynard Keynes stod för under 1930-talet anser han.
Nu satsar Soros 50 millioner dollar av sin förmögenhet – ackumulerad genom framgångsrik spekulation under föregående kriser – på ett institut för nytt ekonomiskt tänkande (Institute for new economic thinking).
Institutet tog ett första steg mot den nya ekonomin med en storstilad konferens i april på King’s College i Cambridge i England, det vetenskapliga hemmet för Keynes från 1909 till hans död 1946. På det späckade programmet lyste de akademiska stjärnorna inom det nationalekonomiska skrået – inräknat en handfull ekonomipristagare.
Vad kom man då fram till under tre intensiva dagar med ett 50-tal inlägg, 200 utmattade deltagare och med Keynes i brons som observatör i föreläsningssalen?
För det första var man enig om att ämnet nationalekonomi tappat i anseende på grund av den ekonomiska katastrofen, framför allt makroekonomi, den del av nationalekonomin som studerar sambandet mellan den finansiella sektorn och den övriga ekonomin.
Mönstret känns igen från tidigare djupa kriser. 1930-talets globala depression inspirerade ju Keynes till ett nytt recept för krisbekämpning. Staten bör aktivt ingripa för att styra samhällsekonomin mot full sysselsättning. Hans idéer slog igenom efter andra världskriget och styrde sedan det ekonomiska tänkandet, inte minst i vårt land.
Nästa stora kris, 1970-talets stagflation med hög arbetslöshet och hög inflation, blev genomslaget för Milton Friedman och andra ekonomer från den så kallade Chicagoskolan. Här blev ordinationen en motsatta: staten bör ha en passiv roll och koncentrera sig på att upprätthålla låg inflation. Marknadsekonomin är i sig ett stabilt system som inte skapar kriser – såvida inte staten blandar sig i leken. Denna vision har sedan härskat i västvärlden fram till dagens kris.
Nu var det Chicagoskolan som attackerades på konferensen, mer specifikt: antagandena i dess modeller över det finansiella systemet. Dessa har den olyckliga egenskapen att utesluta just de företeelser som kännetecknar finansiella kriser. Den härskande modellen för finansiella marknader under de senaste 30 åren har varit en ”vackert väder”-modell – som en bil som bara kan köras när allt är perfekt: solen lyser från en klarblå himmel, väglaget är det bästa, ingen vind och inga hinder på vägen. Och alla som är ute kör lugnt och omtänksamt.
Modellen har inte bara förfört de flesta ekonomer som sysslat med finansmarknaderna. Än värre, centralbankschefer som Alan Greenspan och ansvariga för regleringen av den finansiella sektorn har också förtrollats. Följden blev att få ansvariga insåg problemen med finansiell avreglering, med nya instrument och svindlande bonusar till matadorerna på finansarenan. Teorierna förvandlades okritiskt till en låt-gå-politik som bidrog till krisen.
Deltagarna var också ense om att det behövs ett nytt sätt att analysera finansmarknaden. Den intellektuella pendeln bör svänga bort från Chicagoskolan. Men vart? Här upphörde all samsyn.
En ivrig grupp förespråkade mer matematik, bättre teori byggd på mer realistiska antaganden; kanske med hjälp av nya modeller hämtade från fysiken. En annan grupp ansåg däremot att den akademiska krisen har skapats av för mycket matematik och teknik. Bättre vore att bredda studiet av nationalekonomin genom att hämta insikter från psykologi, historia, antropologi, sociologi och juridik.
Oenigheten gällde också hur dagens finanskris bör bekämpas. Typiskt för ekonomer! stönade en deltagare. Men fick till svar: Keynes hade som regel två lösningar på varje problem.
Den allmänna åsikten var att det kommer att ta lång tid att inarbeta erfarenheterna från den nuvarande depressionen i nationalekonomin. Keynes idéer slog igenom först efter 10–20 år. Samma gällde för Friedman och Chicago. Kanske blir den nya teorin helt accepterad lagom tills vi träffas av nästa stora kris? Och då visar den sig sannolikt otillräcklig.
För några deltagare var finanskrisen knappast någon överraskning, nämligen för de forskare som sysslat med de finansiella krisernas historia. Dagens kris är bara en bekräftelse på ett generellt mönster som gällt under de senaste 800 åren. Kapitalistiska ekonomier är komplexa dynamiska system där kreditväsendet och penningpolitiken lätt blir en källa till instabilitet.
Bättre än ett institut för nytt ekonomiskt tänkande vore kanske ett institut för gammalt ekonomiskt tänkande – ett institut som håller beprövade ekonomisk-historiska insikter vid liv – gärna med hjälp av nya tekniker.
Att vara framgångsrik börsspekulant som Soros är inte en garanti för succé inom universitetsvärlden. Det behövs nog ett geni som Keynes för att lyckas på både den finansiella och den akademiska marknaden.