Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Ekonomiskt laglöst land

Kolumnen – Richard Swartz

Homo economicus bor inte i Istrien. Den som vill leva efter de nationalekonomiska sanningarna får inga ägg och ingen mark.

För att gälla som vetenskapligt fastslaget krävs att ett experiment ska kunna upprepas av andra på annan ort och vid annat tillfälle, och att resultatet vid en sådan oberoende prövning ska bli detsamma.

Ingen inom den akademiska världen lär ifrågasätta en sådan ordning. Men just därför måste jag här utfärda en varning: Ingen nationalekonom som vill fortsätta att tro på vad hans vetenskap lär ut som sanningar bör besöka min by i Istrien. Ty hos oss gäller de inte. Och värre än så: Många av dem ställs här på huvudet.

Förr kom om söndagarna italienare från andra sidan gränsen för att äta lunch i byns värdshus. Inte längre. Värdshusvärden Lino begriper inte varför. Vad han serverar har inte blivit sämre, snarare bättre än förr. Men inga italienska kunder. Jag har försökt säga Lino att hans skyhöga priser är förklaring nog, men att italienarna skulle komma tillbaka om han sänkte dem. Lägre priser, fler kunder – höga priser, tom lokal. Det har med pris­elasticitet att göra och lär han sig inte det kommer hans italienare att fortsätta äta söndagslunch hemma hos sig i Italien.

Men lärobokens samband mellan tillgång och efterfrågan erkänner han inte. För Lino handlar ett pris först och främst om prestige. Ett högt stärker självkänslan. Och varför skulle han vara billigare än i Italien? Är inte en kroat lika god som en italienare? Hans värdshus förblir alltså tomt.

Eller ta Carletto! Också han bryr sig inte om marknadsekonomiska sanningar. Hans utgångspunkt är hur mycket pengar han behöver. För några år sedan var det ungefär 20.000 euro för att reparera sitt läckande tak. De pengarna ville han skaffa sig genom att sälja ett förfallet stall som med fördel kunde byggas om till sommarställe. Några kom och besiktigade stallet, men ingen köpte. 20.000 var på tok för mycket. Någon bjöd 5.000, men Carletto var inte intresserad. Efter något år var hans tak som ett såll, att reparera det skulle nu kosta 25.000 euro. Alltså begärde han det för sitt osålda stall. Efter ännu något år behövdes cirka 30 000 för att laga taket varför den summan genast krävdes för stallet. Men under tiden hade det rasat samman; ingen spekulant kom längre för att inspektera en hög med stenar.

Tänk om du ändå sålt det för 5.000, sade jag. ”Vad ska jag med 5.000 till om jag behöver 30.000?” Men nu är det ju helt värdelöst, sade jag. ”Ja, men du skulle ha sett det för tjugo år sedan.”

När Jasmina säljer ägg till mig och jag mycket milt påpekar att de är nästan dubbelt så dyra som i granngården säger hon vasst att det går bra att gå dit och köpa ägg om jag vill. Men där är ingen hemma. Tillbaka hos Jasmina förklarar jag mig redo att betala vad hon vill ha för ett tjog. Men nu är hon arg. För att straffa den som försökt pruta dubblar hon plötsligt sitt eget pris. Det är ändå att gå för långt och denna dag blir inga ägg köpta. Vad hon gör med sina osålda ägg vet jag inte. Men hellre än att sälja till mig kastar hon förmodligen bort dem.

Tidningarnas bostadsbilagor är fulla med bilder på hus vid kusten som betingar hisnande priser. ”Villa i Opatija för 5 miljoner euro!” lyder en rubrik. Sådana villapriser bollas fram och tillbaka mellan borden i byns värdshus och alla är imponerade. Jag finner det besynnerligt: bostadsmarknaden är stendöd, ingen (nästan alltid en utlänning) köper längre. Läser man noga visar det sig dessutom vara vad någon kräver för sitt hus, men som ingen någonsin kommer att betala; inte ens om konjunkturen skulle vända uppåt igen. Men när jag påpekar detta – att 5 miljoner är ett utgångsbud eller en ren fantasisumma och att ingenting hindrar mig från att i samma stil begära 20 miljoner för mitt eget hus – möts jag av ogillande. Här räcker det att begära miljoner för att räknas som miljonär.

Eller inget pris i världen kan få ägaren att skiljas från sin egendom. Min amerikanske granne vill av en bonde i byn köpa en jordplätt som gränsar direkt till hans trädgård. Logiskt och rationellt; jordplättens ägare har dessutom förklarat att han ingen användning har för den. Men min grannes generösa bud blir inte antaget. Det avskräcker honom inte. ”Alltsammans är bara en fråga om pris.” Men denna mycket amerikanska inställning slår här slint – när han i nästa omgång bjuder ett astronomiskt belopp för jordplätten blir det tvärt nej igen.

Inga pengar i världen kommer någonsin att få den torftiga jordplättens ägare att skiljas från vad som ägts av hans familj i generationer. Av detta förstår vår amerikan ingenting. Inte heller när han får veta att det i byn sägs om honom att han är oförskämd, att han förolämpat jordplättens ägare genom att inte respektera hans nej, i stället erbjudit honom en förmögenhet som om ägaren kunde mutas. En skymf!

Jag behöver väl inte tillägga att jag förväntas att omedelbart låna ut pengar till den i byn som behöver ett lån. Det är plikt. Att säga nej går inte. Och låna ut räntefritt, utan datum för återbetalning. Ty hur ska någon kunna veta när – och om – han kan betala tillbaka om han inga pengar har?

Nationalekonomernas rationella Homo economicus kom aldrig till min by. Inte till någon annan här i trakten heller, och skulle han komma på visit lär han bemötas med total oförståelse.

Fast som främling och gäst skulle han förstås slippa betala de glas med grappa han konsumerar i värdshuset.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.