Är det Tyskland och inte Grekland som ger Europa huvudvärk? Samma Tyskland som för ett drygt halvsekel sedan låg i ruiner, men i dag är så mycket större, rikare och mäktigare än alla vi andra?
Tyskland efter kriget är en enastående framgångssaga av politisk stabilitet och inte minst ekonomisk tillväxt. Det tyska receptet? Hårt och effektivt arbete, en stabil valuta, fiskal disciplin samt idogt sparande i stället för konsumtion. Eftersom hemmamarknaden är för liten – och tysken utan spenderbyxor – har flödet av varor och tjänster blivit till export. Denna i ett globalt perspektiv lilla flock på 80 miljoner människor har tills alldeles nyligen varit världsmästare i just denna disciplin, en prestation som vid närmare eftertanke är hisnande.
Men det har fungerat. Problemet, åtminstone för EU-familjens övriga medlemmar, är snarare att det fungerat alltför bra.
Sammanhållningen inom familjen har nu satts på hårt prov därför att dess sydeuropeiska medlemmar med Grekland i spetsen levt över sina tillgångar. De har konsumerat vad de inte haft råd med, dessutom unnat sig löner, fritid och pensioner de heller inte haft råd med.
Av detta blir snart skulder och kostnader som inte precis gör vad som finns av exportindustri konkurrenskraftigare. Men med euron kom för första gången låga räntor som verkade göra varje skuldsättning försumbar. Lägg till detta en utbredd motvilja mot att betala skatt och en statsmakt oförmögen att driva in den, så kan även den som inte studerat nationalekonomi räkna ut vad som händer: obalans uppstår snart inom familjen, med konskevenser också för den valuta familjen numera samsas om.
Tyskland läxar då upp sydeuropéerna och säger att det inte går att äta den kaka man inte har, att greker och andra måste rätta munnen efter matsäcken, helt enkelt disciplinera sig och inte räkna med att pappa Tyskland ska höja veckopengen. Vad som egentligen sägs är att de andra måste lära sig av det tyska receptet, helt enkelt bli mer lika tyskarna.
Resonemanget är förnuftigt och bara alltför lätt att instämma i. Grekland är som en alkoholist som med brutet ben hamnat på akuten och ingen har att skylla på. Men denna tyska argumentation bortser ändå ifrån att Tyskland inte skulle kunna vara Tyskland om alla vore som Tyskland. Det är också vad sydeuropéerna säger: först exporterar ni oss sönder och samman och sedan beskyller ni oss för att ha köpt era Mercedes, verktygs-
maskiner och läkemedel på krita.
Men vem ska köpa dem om inte vi gör det? Utan vårt hål i betalningsbalansen – inga svällande tyska orderböcker! Och hur ska vi någonsin kunna exportera något till er så länge som ni är fixerade vid att producera och exportera och nästan ingenting gör för att konsumera och importera?
Därför skulle det röra sig om ett gemensamt problem, egentligen om två sidor av samma euromynt: den enes framgång är den andres bekymmer. Och om det nu är sant att alla söder om Alperna måste bli litet mer som tyskar, så är motsatsen lika sann; också tyskarna måste ändra sig och bli litet mer som vi andra.
Men det betyder också att problemet inte så mycket handlar om ekonomi, inte ens om politik. I stället om något långt mer grundläggande och känsligare: om historiska erfarenheter och kultur, helt enkelt om vad livet går ut på. Ty Alperna utgör inte bara en fysisk rågång rakt igenom EU-Europa. Söder om dem har vi med en annan livsinställning att göra där arbete är mer medel än mål, familjen långt viktigare än samhället, staten en misstrodd fiende som i bästa fall duger som försörjningsinrättning, valutor något som kommer och går och fritid på kaféet oändligt mer värdefull än betald övertid i fabriken.
Mer brutalt – och inte utan ett visst förakt – formulerat: norr om Alperna skulle vi inte ha förstått vad livet går ut på och vet inte ens vad vi ska använda vår rikedom till (Norge skulle kunna gälla som avskräckande exempel). Och vad vi på vår sida om Alperna anser om sydeuropéerna behöver jag väl knappast upplysa om; den tyska boulevardpressen gör det nu varje dag.
Fakta kvarstår dock. Det europeiska projektet kan bara lyckas om våra europeiska liv blir alltmer lika varandra. Spelreglerna måste bli desamma, vi kommer att äta och dricka detsamma som grannen, se samma filmer i städer intill förväxling lika varandra. Nästan dagligen försvinner ännu ett stycke av vår pittoreska mångfald.
Det är förstås trist. Men alternativet är de starkares oinskränkta övermakt, sociala och politiska skillnader som kan leda till våldsamma konflikter, en sorts allas kamp mot alla i den självtillräckliga fast otillräckliga nationalstatens namn.
Ett sådant Europa vore i en globaliserad värld dömt till permanent kris och betydelselöshet, varför jag här vill förespråka fler kaféer på Kurfürstendamm och att greker och andra sydeuropéer äntligen lär sig att fylla i en självdeklaration.
Eniga är européerna bara om att vi på egen hand måste lösa detta problem. Men det sade vi kaxigt också när Jugoslavien föll sönder i diverse inbördeskrig. Sedan fick USA rycka ut och bomba den delen av Europa tillbaka till ordning igen.