Italienare och spanjorer är lata och opålitliga, greker skurkar och norrmän eller danskar ska vi helst inte tala om. I min ungdom beskrev sådana omdömen nationalkaraktärer när de inte kallades fördomar. Snart försvann de nästan helt. Åtminstone var de inte längre rumsrena, och det kan bokstavligen se ut som en Historiens ironi att de i Europa nu kommit på modet igen.
Detta har vi förstås Sydeuropas dåliga affärer att tacka för. “Tacka” är här inte enbart ironiskt menat: kanske kan det vara nyttigt att påminnas om hur främmande för och ointresserade av varandra vi européer tycks ha förblivit, trots decennier av högstämd retorik och bekännelser till en europeisk gemenskap vi verkar ha så svårt att fylla med hjärtats eller förnuftets övertygelse.
Amerikaner brukar gärna framhålla hur komplext, svåröverskådligt och ofta motsägelsefullt deras samhälle är. Men redan en europé som Alexis de Tocqueville var skeptisk – jämfört med de europeiska stammarnas bikaka där man bara behöver ta sig runt nästa hörn för att inte begripa ett ord av vad grannen säger, vad han äter, dricker eller varför han envisas med att göra si i stället för så, framstår Amerika som en standardiserad kindergarten. Europa har mest namnet som förenar. Och allt detta sammanträngt på obetydligt utrymme.
Sådan mångfald kan förstås vara berikande och färgstark, men betonas det uppenbart skiljande i stället för vad som möjligen ändå förenar, kan det sluta illa. Två europeiska världskrig är bevis nog. Därefter lades all betoning på just det förenande och förbindande. På bekostnad av nationalstaterna ställdes Europa i förgrunden och försågs med ett mycket operativt mål: freden var tvungen att säkras. Aldrig mer krig.
Det var en både enkel och begriplig målsättning, länge så framgångsrik att unga européer i dag mest rycker på axlarna åt den eftersom de tar fred som något självklart.
Krig föreställer de sig på teve eller på mycket avlägsna platser; inte ens nittiotalets balkanska konflikter tycks ha rubbat övertygelsen att krig är något som händer ”där” men inte ”här”. Tyvärr säger denna rumsliga distinktion också något om hur de uppfattar Europa.
Men – och det är det europeiska dilemmat – något nytt visionärt mål annat än just denna fred har Europa inte lyckats ställa sig.
Flyga och telefonera billigare än förr? Slippa köa vid gränsstationer? Lättare att studera eller starta företag utomlands? Pizza i Norrland och lax på Sicilien? Alltsammans utmärkt; dessutom landvinningar som till stor del kan skrivas det europeiska samarbetet till godo. Men ändå ingenting som givit norrlänningen eller sicilianaren en europeisk identitet utöver den lokala.
Kommunismens fall och östutvidgningen hade dimensioner nog att ge Europa ett nytt operativt mål. Den var kanske vår stora historiska chans. Mer än hundra miljoner européer skulle få möjlighet att återvända till ett Europa försett med demokratiska förtecken. Men om denna gemenskap inte ses som självklar eller ens önskvärd, som någonting av kommunismen bara tillfälligt suspenderat? Snarare som en ganska vag vision, omfattad med bara ljumt intresse?
Då står det verkligen illa till.
Tyvärr befarar jag att det senare är fallet. Vi ger tusan i östeuropéerna som vi alltid givit tusan i sydeuropéerna. Och de i oss. I dag förknippas nog östutvidgningen i väst mer med korruption och kriminalitet än med ett berikande av allas vår tillvaro. Säkert är åtminstone att den för dagens européer inte framstår som samma hjärteangelägenhet som en gång freden för gårdagens.
Följaktligen duger östutvidgningen inte som operativ och mobiliserande målsättning för Europa. Men vad har vi i stället?
Krig är som bekant alltings moder: dagens Europa framgick ur en katastrof varför freden som målsättning kan sägas ha varit utan alternativ. Undertecknad, årgång 1945, hade knappast kommit till om inte mina föräldrar övertygat sig om att kriget snart skulle vara slut. Kanske måste vi invänta nästa katastrof innan vi ännu en gång kan formulera ett gemensamt mål för Europa. Det betyder dock att vad vi i dessa dagar upplever är själva normaltillståndet: ett djupt söndrat, självupptaget navelskådande och nationellt fragmentiserat Europa som nödtorftigt – och för hur länge? – tagit sig samman, och vars mer förskrämda än beslutsamma politiska elit bekänt sig till den gemenskap vi medborgare verkar stå tämligen likgiltiga inför.
Sålunda förblir en grek en grek. Alltså en tjuv. En tysk är en tysk. Följaktligen en nazist och krigsförbrytare. En italienare förblir en pizzabagare eller gondoljär, bara inte någon att ta på allvar, och svensken en autist i marginalen som alltid vet bäst. Och så vidare i europeisk – horribile dictu! – evighet.
Under den nu krackelerade europeiska ytan – ett Europa utrustat med både flagga och hymn – verkar alla våra historiska egenheter, skillnader och egendomligheter ha övervintrat. Och eftersom ingen intresserat sig för att kritiskt granska dem kan de åter igen uppträda som fördomar.
Längre än så har vi alltså inte kommit. De europeiska högtidstalen har efter några stjärnlösa grekiska nätter förvandlats till glåpord.