Andreas Carlgren har ideologiskt varit en extremt tydlig centerpartistisk miljöminister, med fokus på decentralisering och subsidiaritetsprincipen.

När jag lekte dokumentärfilmsreporter i Krakow för några år sedan fick Andreas Carlgren ett tokutbrott på mig. Jag var liksom för nära med den gigantiska, luddiga mikrofonen hela tiden, alltför ambitiös med ljudupptagningen. Det var år 2007, och aktionsplanen för Östersjöns miljö skulle undertecknas. Jag medger villigt att jag bidrog till det frostiga mötet, men incidenten är samtidigt betecknande för Andreas Carlgrens första tid på ministerposten. Han gjorde sig känd för att vara lite kantig med journalister. Med tiden blev Carlgren varm i kläderna och intog en mer avslappnad attityd till medierna. Men hans ambition att ge detaljerade och initierade svar försatte honom ofta i hopplösa sidodebatter.

På miljöministerns tunga lott faller att hoppa mellan så vitt skilda frågor som klimatförändringen, försurning, miljögifter, strålskydd, biologisk mångfald i alla tänkbara ekosystem, god bebyggd miljö, övergödning och grundvattenkvalitet, för att bara nämna några ämnen som griper in i de sexton miljömålen på miljödepartementets bord. Alla miljömål har dessutom sin speciella samhällsvetenskapliga, ekonomiska och naturvetenskapliga kunskapsväv, med en komplicerad flora av miljöpolitiska styrmedel: ekonomiska, juridiska och frivilliga, på nationell och internationell nivå. Tacka fåglarna för att utbildningsminister Jan Björklund kan vara tydligare än Andreas Carlgren.

Runt miljöfrågorna finns också en mängd välartikulerade opinionsbildare – miljögrupper, branschorganisationer för jord- och skogsbruk, konsument-, jägar- och friluftsorganisationer, företag – samt upp över öronen engagerade forskare, tjänstemän och enskilda debattörer. Ett litet sakfel, och någon av dessa hugger. Direkt. Effekten på den medelmåttigt intresserade allmänheten blir att tilltron till den miljöpolitiska helheten urholkas. Det är synd, och ett besvärligt dilemma att hantera för vilken miljöminister som helst.

Den nya centerledaren Annie Lööf hävdar att Centerpartiet inte har varit tillräckligt grönt. Det ska bli intressant att se vad hon verkligen menar med det. Andreas Carlgren har ideologiskt varit en extremt tydlig centerpartistisk miljöminister, med fokus på decentralisering och subsidiaritetsprincipen. Beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå i samhället, i nära samarbete med dem som berörs av olika förvaltningsbeslut.

Därmed följer Carlgren en internationell miljöpolitisk trend som pågått ett par decennier. Ve det internationella naturvårds-, miljö- eller biståndsprojekt som inte involverar lokalbefolkningen. Inte minst statsvetaren Elinor Ostrom, som fick ekonomipriset till Nobels minne år 2009, har utvecklat dessa tankegångar, som sätter stor tillit till människans förmåga att samarbeta kring gemensamma naturresurser. Vad gäller vargfrågan var Sverige tyvärr inte moget för några nya kontrakt mellan de hetlevrade intressenterna. Tilliten mellan centrala och lokala aktörer var för bräcklig. Men Carlgren är värd en eloge för att han försökte förnya naturvårdspolitiken i denna riktning.

Samma ideologiska rörelse har tydligt framträtt i skogspolitiken, med ökat fokus på naturvårdsavtal mellan privata skogsägare och staten. Mångfalden i skogen har det fortfarande tufft, men en viktig skogspolitisk knut har i alla fall lösts, som Carlgren fått oförtjänt lite uppskattning för. Att det statligt ägda Sveaskog avstår 100 000 hektar som ersättningsmark till privata skogsägare på vars marker det bildas reservat eller nationalparker ger kraftig skjuts åt skyddet av skog.

Många har hakat upp sig på den avskaffade kväve- och kadmiumskatten på handelsgödsel. Men att betygsätta havsmiljöpolitiken utifrån det beslutet är att fästa för stor vikt vid ett styrmedel med blygsam effekt.

Kadmiumfrågan är knepigare. Merparten av kadmiumföroreningarna kommer som luftnedfall från kontinenten, vilket gör det svårt att motivera att Sverige som enda nation i EU ska fortsätta ha denna punktskatt, när konkurrenskraften inom matproduktionen är svag. Att verka för radikalt sänkta gränsvärden både inom EU och Sverige är ett vettigt alternativ. Men om halterna i gödningsmedlen sticker i väg till europeiska nivåer, måste skatten återinföras.

Det är uppenbart att jord- och skogsbruket, fisket och vattenbruket har en avgörande inverkan på många av de sexton miljömålen, och lösningarna måste arbetas fram inom dessa näringar. På sikt borde Reinfeldt därför slå ihop miljö- och landsbygdsministerposterna. Stuprören måste bort.

Hos Skavlan i fredags poängterade Maud Olofsson vikten av att kompromissa. De alltför principfasta hamnar på läktaren, med partiprogram som förblir bokstäver på ett papper. Carlgren har försökt jämka samman särintressen och blev hårt ansatt från de flesta läger. Mediebilden av Centerpartiet blev inte tillräckligt grön.

Någon kraftig kursändring med Lena Ek är knappast att vänta. Skulle hon stå för mer centralism? Det vore 70-tal. Men kanske är hon en kommunikativ stjärna? Det krävs.

I detta ingår – enligt röster från korridorerna – att vara lika rolig på departementets fester som Carlgren. Med liknelser från barnlitteraturen ringade han träffande in de vedermödor som tjänstemännen brottades med. En lättsam sida som inte fick utrymme i det offentliga strålkastarljuset.