Omkring 1960 såg det ljust ut för svensk psykiatri. Steriliseringarna var ett minne blott och obefogade lobotomier hade upphört. Nya mediciner hade skapat lugn på de stormigaste avdelningarna. Till detta kom ett nytt intresse för psykoterapi och socialpsykiatri. De gamla mentalsjukhusen var mogna för nedläggning och de patienter som inte klarade sig på egen hand skulle erbjudas vård i små familjeliknande enheter. Att specialisera sig inom psykiatrin var så populärt att när jag som nylegitimerad läkare 1962 sökte vikariat fick man ställa sig i kö.
Men ganska snart falnade optimismen. Psykiatrin drabbades av inre splittring. Till en början härskade två läger, pillerpsykiatrin, som utvecklats ur den gamla inlåsningspsykiatrin, och den nya, psykoanalytiskt orienterade psykiatrin. Hade det stannat där och de två skolorna så småningom kunnat bilägga de värsta ideologiska konflikterna, kunde vi fått en pragmatisk psykiatri som sett mindre till teorierna och mer till resultaten. Hade psykiatrins företrädare varit mer eniga, kunde man ha vunnit gehör hos vilsna politiker som ängsligt vände kappan efter den populistiska dagsdebatten.
Så blev det tyvärr inte. Den nya psykiatrin, till en början en frisk vind, fick svårt att hålla stånd mot allsköns tokstollar. Laing bortförklarade psykoser med dåliga familjerelationer, vilket ledde till att föräldrar skuldbelades. Szasz gick ännu längre och hamnade först i anti-psykiatrin, sedan hos scientologerna. Andra satte likhetstecken mellan psykiatri och marxism. Nya yrkeskategorier stärkte sin ställning på läkarnas bekostnad. Sociologer och pedagoger ryckte åt sig initiativet. Psykiatrin gled allt längre ifrån de medicinska fakulteterna. Genetiken kastades på sophögen. Teoretiska postmodernister som Lacan och Kristeva gav sig in i terapibranschen.
Summan blev att den nya psykiatrin kom att bedömas, inte för att ha öppnat psykiatrin, utan efter sina värsta avarter. Att den konservativa psykiatrin såg med förfäran på denna utveckling är föga förvånande. Men det ledde tyvärr också till att man förskansade sig bakom de gamla murarna och pillerburkarna. Alla former av psykoterapi dömdes ut. Kvar blev en psykiatri med en hotande mekanistisk människosyn.
Mer om detta kan man läsa i psykiatern Johan Cullbergs fängslande självbiografi, "Mitt psykiatriska liv" (Natur & Kultur 2007). Den säger mer än de flesta utredningar. Författarens liv vävs här samman med psykiatrins moderna historia. Boken öppnar dramatiskt med att den nyblivne medicinaren Johan Cullberg tvingas köra sin bror, målaren Erland Cullberg, till Beckomberga sjukhus l ucianatten 1956, sedan brodern drabbats av en akut psykos. I fortsättningen utsätts denne för elbehandlingar och insulinchocker i en mängd som inte kan betecknas som annat än ett mångårigt övergrepp. Han hade oturen att hamna i den gamla psykiatrins sista kapitel, då psykiatrin fått tillgång till kraftfulla instrument men saknade bruksanvisning.
De våldsamma behandlingarna av Erland, som familjen förgäves försökte stoppa, går som en röd tråd genom boken. Det ger berättelsen ett dubbelperspektiv, psykiatrin sedd från botten och från toppen. För det är där uppe Johan Cullberg så småningom hamnar som professor och populär läroboksförfattare. Han har förvisso varit part i de ideologiska stridigheterna, men i den kritiska granskningen av psykoanalysen i slutet av boken sparar han inte på självkritiken.
Det finns många som kan ta åt sig äran av att ha monterat ned psykiatrin. Psykiatrireformen då institutionerna skrotades var naiv. Det måste finnas alternativ, där människor som drabbas av akuta psykoser kan tas om hand i små slutna enheter, som i det av Cullberg initierade "Fallskärmsprojektet".
Nu efter 50 år är psykiatrin förhoppningsvis tillbaka till utgångsläget 1960. Nya pengar utlovas. Hjärnforskningen tittar in i vårt innersta och tycks bekräfta Freuds tankar om det omedvetna. Samtidigt som psykoterapier kan bevisas ge resultat. Förmodligen är det så - som Cullberg skriver - att den teori som psykoterapin bygger på spelar mindre roll än den personliga kontakten. Många är i behov av terapi. För att det ska fungera måste också legitimerade terapeuter som inte är läkare kunna ersättas av Försäkringskassan.
En stark och professionell psykiatri kan inte blomstra utan samarbete med de me-dicinska fakulteterna. Så länge psykiatrin har så låg status att unga läkare väljer
andra specialiteter kommer man ingen vart. Doktorsexamen måste bli den merit den en gång var. Framför allt måste de interna stridigheterna läggas åt sidan. De allra flesta psykiska sjukdomar kan inte framgångsrikt behandlas med bara piller eller bara samtalsterapi. Alla typer av behandlingar som kan förväntas ge resultat måste få användas efter individuell prövning.