Man kan därför utgå från att europeiska politiker skulle reagera skarpt, om USA:s president Obama i kölvattnet av finanskrisen skyllde landets kriminalitet på en minoritetsgrupp från Latinamerika.
Om Obama dessutom gav order om att riva dessa människors förfallna bostäder – eftersom de stör lag och ordning – och hänvisa de boende till platser som liknar sopstationer, då skulle det talas om oförblommerad rasism. Händelsen skulle beskrivas som en offentligt sanktionerad förföljelse. Paralleller skulle dras till hur svarta diskriminerats och trakasserats genom historien.
Ovanstående amerikanska exempel är fiktivt. Problemet för Europa är dock att fallet har obehagliga likheter med vad som utspelats i Frankrike de senaste månaderna.
Det började på allvar i somras när president Nicolas Sarkozy skyllde den växande kriminaliteten på invandrare och romer. Franska myndigheter har därefter fått direktiv om att riva hundratals romska campingläger. En del romer har anvisats till asfalterade parkeringsplatser nära sopstationer. Andra saknar fortfarande ett boende, trots att de är franska medborgare. Och en tredje grupp har bryskt skickats till sina hemländer inom EU, utan individuell prövning och sannolikt i strid med rätten att röra sig fritt inom Europeiska unionen.
Även om det franska agerandet mot förmodan visar sig lagligt är det djupt omoraliskt. Det finns naturligtvis anständiga skäl att försöka göra något åt en destruktiv lägerkultur, som förnekar livschanser för de barn som växer upp bland skjulen. Brottslighet frodas i miljöer som är så tydligt avskilda från det omgivande samhället. Det sociala, ekonomiska och fysiska utanförskapet riskerar att tillta. Men civiliserade stater motverkar inte sådana problem med cyniska rivningsbeslut och massavvisningar.
Om ett land utanför EU försökt lösa ett minoritetsproblem med samma oblyga brutalitet hade utrikesministrarna i Paris, London och Berlin utfärdat en skarp protest.
Det finns ingenting i Frankrikes agerande som tyder på att man velat nå en förbättring av romernas situation. Nicolas Sarkozy har i stället varit ute i ett annat ärende: han har velat ”lösa det romska problemet” genom att skyffla över de berörda till Östeuropa, samtidigt som han strukit en främlingsfientlig hemma-opinion medhårs. Sarkozy har med den franska statens maktapparat iscensatt en kampanj mot den mest utsatta av minoriteter. Och detta i ett land som gav födsel åt 1700-talets upplysnings- och frihetsidéer; i sig en påminnelse om civilisationens tunna fernissa.
EU-kommissionären Viviane Reding använde precis rätt ord när hon i veckan beskrev agerandet som ”skamlöst”. Reding ska ha heder av att hon utmanade EU:s mest inflytelserika medlem i denna avgörande fråga och dessutom hotade med rättsliga åtgärder.
Att hon drog upp andra världskriget i sammanhanget var beklagligt, eftersom det gav Sarkozy en gratischans att slå tillbaka. Men den franske presidenten hade nog bråkat vad EU-kommissionen än sagt, eftersom han är snarstucken, utbrottsbenägen och lynnig.
Den som talar om romer har dessutom goda skäl att påminna om historien. Oavsett om man mäter medellivslängd, barnfattigdom eller utbildningsnivå befinner sig romerna längst ned på Europas sociala stege. De gör det efter århundraden av våld, förföljelse och påtvingad underkastelse. Fram till mitten av 1800-talet var romer slavar i det område som i dag utgör Rumänien.
I Förintelsen drabbades romerna lika hårt som den judiska gruppen, eftersom Hitler-Tyskland betraktade de två minoriteterna som avskum. Mer än en halv miljon mördades av nazisterna, men till skillnad från judarna har romer fortsatt att leva i öppen marginalisering och diskriminering efter andra världskriget.
Den romska misären är vår världsdels öppna sår. I den europeiska debatten målas USA ofta ut som ett klassamhälle, präglat av rasism och förakt för de sämst ställda. Men om Europas romer hade det lika bra som USA:s romer skulle Frankrikes president inte behandla dem som en hopplös och kriminell underklass (se tidskriften The Economists senaste nummer för en belysande jämförelse).
Vägen ur fattigdom stavas jobb och utbildning. Vuxna romer måste få en chans till lagligt arbete, vilket många EU-länder förnekar dem, och deras barn ska gå i skola precis som alla andra. Att kompromissa med en kultur som formats av sekellång exkludering är inte enkelt, men alternativet kan omöjligen vara massutvisningar och demolerade campingläger.
”Den enda gränsdragningen som den europeiska identiteten tål är den som markerar skillnaden mellan intolerans och pluralism, mellan rasism och humanism”, sade den polske dissidenten Adam Michnik när kommunismens mur föll i Europa.
De orden förtjänar att upprepas många gånger, särskilt en valsöndag som denna.