Också vi, vars åsikter om utrikespolitik ofta skilde sig från Anna Lindhs, slogs förra onsdagen av det förfärande. Efter knivhuggen på NK och utrikesministerns död morgonen därpå har tre tankebilder malt, dag efter dag.

Den första är Mordet. Att avsiktligt beröva en annan människa livet blir ett försök att skära av de band som bär upp vår civilisation. Du skall icke döda. Den som bryter mot det budet hotar oss alla, varje gång det sker. I samma ögonblick som kniven eller kulan sliter sönder en oskyldig människas inre rister hela samhället till - innan gråten, tystnaden eller de hjälplösa orden tar över.

I det ögonblick vi inte förstummas av bitterhet när en medmänniska förintas har något oerhört inträffat. Sådana samhällen är på väg att gå under.

Den andra känsla som fördjupar förskräckelsen är den speciella tragedin när en ganska ung människa, med minderåriga barn, skärs eller skjuts sönder. Vi vet att det tomrum som då uppstår omöjligt kan fyllas. Några i landet kommer plötsligt att leva med en smärta som kanske aldrig ger sig av.

När därför svenska och utländska politiker i sin bedrövelse först nämner Anna Lindhs familj är det minst av allt en rutinfras. De orden visar att sörjande världen över vet att det finns människor för vilka detta mord är tortyr, ständig plåga. Att vi gång på gång återkommer till den delen av vår medkänsla visar att våra länder inte är fördärvade.

Sorgens tredje del är lika ohygglig som de två första. Demokratin är den viktigaste av mänskliga uppfinningar och har i grunden förändrat villkoren för samlevnad på jorden. När en betydande politiker, troligen en blivande partiledare, fälls av en mördare har denne därmed angripit oss alla, oberoende av om vi röstat på Anna Lindh eller ej.

Den förbrytelsen är långt värre än det kan verka i många nekrologer. Ett fritt samhälle är uppbyggt av miljoner människors arbete, ideal och känslor. De politiker som getts det främsta förtroendet att företräda hundratusentals väljare bär på ett uppdrag som är större än de själva. Deras ställning har formats under många år genom medborgarnas öppna och kritiska prövning av de individer som vuxit fram till valda ledare.

Demokratin är visserligen stark och flexibel nog att föra andra in i den tomhet vi ser när någon rycks bort. Men alla vet också att såren efter mordet på Anna Lindh kommer att förfölja svensk demokrati under lång tid framåt. Den tragedi vi nu lever nära kommer inte att försvinna ur våra tankar.

Varje människas sorg är väl unik även om den samlade känslan i Sverige i dag förenar oss över många gränser. Det som återstår är att förbanna dådet och avge vittnesbörd om varför vi känner fasa.