Med risk för att låta blasé eller till och med cynisk så känner jag ändå att det intressantaste som sagts hittills om bonusar, ersättningsnivåer och vad Wanja begrep eller inte – det uttalades av LO:s förre ordförande Stig Malm (Expressen 24/3):
”Sådana här saker kommer ju alltid upp i tider av lågkonjunktur. ”
Det kallas tidsanda. Och Stig Malm minns att det var lågkonjunktur den gången också för 16 år sedan när han valde(?) att avgå efter att som styrelseledamot i dåvarande byggföretaget BPA ha medverkat till att ge vd:n en fallskärm på 20 miljoner. Visserligen var Malm illa ute redan tidigare efter ett antal skandaler(ni minns väl ”fittstimmet”, till exempel?). Men drevet gick av samma skäl som nu. När man ylar på kapitalismen i allmänhet och giriga direktörer i synnerhet av ideologiska skäl – ett av Malms bidrag var ju att kalla unga börsanalytiker för finansvalpar – så blåser det extra snålt när man inte agerar i enlighet med ideologin.
När tidsandan alltså är som den är och dubbelmoralen blir alltför uppenbar så spricker det.
Folket morrar, drevet går och med svettblanka pannor tvingas den så kallade Rörelsens frontfigurer till reträtt.
Men även regeringen, industrin, pensionsbolagen, bankerna hamnar i den folkliga vredens kraftfält. Logiskt och föga överraskande. Det enda överraskande är att företrädare för samtliga ovan nämnda institutioner inte ser det komma. Och när det sen kommer så försöker man med allehanda argument förklara bort, slingra sig, tala om något nödvändigt ont för att behålla kompetens etcetera. Eller bara helt frankt säga att man är värd
stålarna. Det finns hur många exempel som helst, men min favorit är när Volvo-chefen Leif Johansson – efter 16 000 varslade anställda och det sämsta kvartalsresultatet i bolagets historia – besvarar frågan om han ska avstå från bonus med:
”Jag har inga planer på att jobba gratis.”
Ursäkta, men har han inte en fast lön på sisådär 10 miljoner om året? Vän av ordning undrar ju omedelbart vad karln gör med pengarna. I min bok är detta enbart arrogans och dumhet, ett hjärnsläpp av kolossalformat av en av våra främsta industriledare.
Dock – och det är väl här jag möjligen kan bli anklagad för cynism: är det någon som på allvar tror att bonusar, fallskärmar och mängder av så kallade resultatbaserade ersättningar inte kommer att skena i väg igen när vi är ute ur den här lågkonjunkturen? Räck upp en hand och ställ er mot väggen!
En militärstrateg som Clausewitz skulle förmodligen kalla de reträtter vi nu ser för taktiska.
Fall tillbaka, omgruppera, vila och gå runt. Det handlar inte enbart om att girigheten aldrig sover. Det handlar lika mycket om att bonusar och resultatbaserade ersättningar i grunden är bra idéer. Den som jobbar hårt, målmedvetet och når resultat ska kunna ersättas efter prestation. Arbetare och tjänstemän har i alla tider varit vana vid olika former av prestationsbaserade ersättningar eller individuella lönesättningar som alla haft sin grund i hyggligt accepterade principer om insats och kompetens.
Problemet är bara att det är så fördömt svårt att avgöra hur chefers prestationer ska värdesättas. För att fortsätta med exemplet Volvo: om bolaget får en hit med en bilmodell – är det vd:s förtjänst eller konstruktörernas, ingenjörernas, marknadsförarnas? Eller är det någon smart snubbe som har kommit på ett finurligt sätt att förbilliga produktionen, sänka underleverantörskostnaderna, datorisera driften? Det enklaste blir att gå på det ekonomiska resultatet, men vi har ju lärt oss att chefer – med styrelsernas goda minne – har en fenomenal förmåga att konstruera system som ger bonus även när det går riktigt illa, så det fungerar ändå inte.
Jag har ett förslag till en lathund. När krisen närmar sig och den folkliga vredens kraftfält anas i utkanten av synfältet gör man följande:
• Ledningsgruppen fryser omedelbart sina fasta löner eller tar en sänkning på lämplig nivå(det har man oftast råd med).
• Alla bonusar på chefsnivåer slopas temporärt.
• Åtgärderna ovan införs innan man börjar varsla eller avskeda.
• Styrelse och ledning går igenom alla avtal rörande pensionsavsättningar, fallskärmar, förmåner som samlats på hög under de goda åren – gör de korrigeringar man kan göra och förbereder sig att möta kritik för det man inte kan korrigera. Avtal är ju ändå avtal …
• Man säger inte: ”Jag förstod inte.”
Men som sagt: detta gäller alltså när lågkonjunkturen tar sina första offer. När det vänder – ja, se, det är en helt annan historia …