Kolumner

En ung iakttagare utifrån

Femtonårige Maximilian Schwaiger har lämnat Österrike för att under ett år studera i Uppsala. Mycket får honom att förundras. Undervisningen i matematik utgör det verkliga ­bottennappet.

Med den svenska skolan har jag inget haft att göra efter att jag tog studenten för femtio år sedan. Vad man nu för tiden har för sig där är jag därför inte rätte mannen att avgöra. Men det händer att jag undrar. Ibland får jag intrycket att man leker hela havet stormar, på löpande band utbildar funktionella analfabeter som kommer att störta först sig själva, därefter hela fosterlandet i fördärvet.

Att regeringen nu vill ha betyg igen – från fjärde klass – ser ut som en liten sak, men jag undrar om det inte snarare betyder att man drar i nödbromsen innan det blir försent. För de flesta ur min generation tror jag en sådan ordning förefaller helt absurd: det vill säga att inga betyg finns.

Vad har de stackars betygen gjort för att hamna i hjälpklass? Hur vill man utan individuella betyg utvärdera en verksamhet som är både obligatorisk och resursslukande, samtidigt den viktigaste sociala ”formatering” vi har att gå igenom för att kunna bli samhällsmedborgare? Hur belönas och sporras eleven, hur blir jämförelser och kritik möjliga? Utan betyg?

Men så råkar jag sätta på teven och får se beskäftiga femteklassare som vet svaret på allt och ingenting, kunskaps­akrobater som får mig att bli min egen eländiga halvbildning varse. Ett ord som ”elit” är här på sin rätta plats. Dessutom underminerar femte­klassarna det lilla jag trodde mig veta. Ty också dessa älskvärda små monster måste ju vara produkter av samma skola som jag misstänker producerar folk som varken kan läsa eller skriva, än mindre räkna.

Resultatet är att jag till slut vet varken ut eller in.

Alltså gladde jag mig när jag denna måndag i den österrikiska dagstidningen Der Standard kunde läsa en rapport skriven av en ung österrikare som under ett år går i svensk skola i Uppsala. En iakttagare utifrån, kvalificerad att göra internationella jämförelser. Vad Maximilian Schwaiger (15) har att berätta är dock inte särskilt upplyftande emedan det verkar bekräfta mina dystraste farhågor.

Sin skola i Uppsala beskriver han som tillhörande genomsnittet. Men redan första dagen frågar han sig om han verkligen hamnat på rätt ställe. Undervisningen i engelska består i att klassen ser en Hollywoodfilm (svensktextad); därefter böjer man verb, och Maximilian S konstaterar att han här hamnat på en nivå han hemma i Österrike lämnade bakom sig för två år sedan. Sedan blir det undervisning i naturvetenskap, läraren säger något om Morsealfabetet och berättar därefter om Förintelsen. Vad Morse och Auschwitz har med varandra att göra framgår inte. Men över Förintelsen är eleverna djupt chockade. Också den österrikiske: över att många av hans femton år gamla svenska klasskamrater uppenbarligen för allra första gången hör talas om mordet på Europas judar.

Till matematiktimmen har han tagit med sig sin österrikiska lärobok, men den svenske läraren kan inte hjälpa honom att lösa uppgifterna i den: de senaste tjugo åren har han inte befattat sig med uppgifter av den svårighetsgraden. Hans österrikiske elev slår fast att undervisningen i matematik utgör själva bottennappet i den svenska skolan. Men med geografi verkar det inte vara mycket bättre ställt. Maximilian S häpnar när han under de första veckorna flera gånger får frågan var någonstans i Tyskland Österrike egentligen ligger.

För att detta studieår i Sverige inte ska vara helt bortkastat tvingas Maximilian S att dagligen ägna sig åt själv­studier på sin kammare. Så försöker han rädda sig från den svenska skolan; i alla fall är den honom inte till någon större hjälp.

Sedan påminner han oss om att den senaste Pisaundersökningen, publicerad i december förra året och där Sverige för år 2012 inte längre når upp till genomsnittet för OECD-länderna, har utlöst en livlig debatt gällande skol- och undervisningssystemet här i landet. Osökt kopplar den unge österrikiske observatören denna debatt till frågan om disciplin och ordning i klassrummet. Atmosfären där skulle vara ”flummig”; det är enda gången ett svenskt ord dyker upp i hans text. Med mild ironi beskrivs vad detta ord – ”som låter precis som vad det ska beskriva” – står för: den som inte gitter skriva av vad som står på svarta tavlan fotograferar det med hjälp av sin mobiltelefon medan den elev som föredrar att på lektionstid lyssna på musik kan göra det utan att särskilt många lärare ingriper.

Finns det då inget som är bra med hans svenska skola? Jo, förhållandet mellan lärare och elever skulle vara ”storartat”, atmosfären i klassrummet avspänd och antiauktoritär. Lärare som försöker injaga skräck i eleverna skulle inte finnas eftersom alla duar varandra och möts på samma ögonhöjd. Trots detta skulle lärarna ha högt anseende, men ett anseende grundat på förtroende, inte på förväntad respekt inför hierarki och den som är överordnad. ”Efter skolans slut skulle jag kunna prata med Christian i timmar”, säger en flicka till sin österrikiske klasskamrat. Christian är matematikläraren. Svenska lärare och elever skulle umgås med varandra också privat och det händer till och med att de är vänner.

I Österrike, skriver Maximilian Schwaiger, vore det otänkbart.