På onsdagen börjar en lätt halvtidströtthet sprida sig i takt med morgondimman i Almedalen. Efter några dagar på Politikerveckan är det lätt att känna sig som ett roderlöst skepp, omgivet av ilsket blinkande budskapsfyrar och omilda lobbyistpirater.

Det är nu man vill hämta andan. Växla ner. Sänka ambitionsnivån. Det där seminariet med titeln ”Det finns nästan inga behöriga tekniklärare, men 200.000 elever som ska ha betyg! Hur löser vi det?” som kanske inte kändes alldeles oemotståndligt ens i programtidningen, får nog klara sig utan ens närvaro.

I år är det Folkpartiet och Centern som har fått onsdagen och torsdagen som sina respektive dagar, klämda mellan Moderater och Socialdemokrater. Det är en otacksam roll att överskuggas, tryckas ihop i mitten. Det blir svårare att få ut budskapen, lättare att glömmas bort och försvinna.

På samma sätt har nu några lokala Centerpartister känt sig klämda av Moderaternas dominans i regeringsalliansen. Gårdagens Svenska Dagbladet sätter rubriken ”Centern vill lämna alliansen”, men det får nog betecknas som en rötmånadsöverdrift. I artikeln är det bara tre Centerpolitiker som säger sig vilja gå till val utan allians, och en av dem har dessutom tyckt samma sak i tjugo år.

När FP-ledaren Jan Björklund kommer till Almedalen är det med ett nytt utspel om att öppna Sverige för arbetskraftsinvandring. Han har också med sig en klar åsikt om alliansens framtid. Utan allians, säger Björklund, hade Socialdemokraterna regerat Sverige i dag.

­”Att moderaterna får flest ministerposter beror på att de fått flest röster. En koalitionsregering innebär för- och nackdelar, men man får definitivt större inflytande i en koalitionsregering än i opposition”, säger han till DN.

”Och om journalisterna vill ställa en fråga om miljöpolitiken ringer de miljöministern, och han är inte Folkpartist. Då kan man förstås bli lite dyster. Men det positiva med alliansen överväger det negativa.” ­­Den slutsatsen drar nog de flesta – inklusive Centerns partisekreterare Michael Arthursson som kommenterade artikeln på svd.se – och Maud Olofsson lär tillbringa en ansenlig del av Centerns Almedalstorsdag med att bekräfta att nej, partiet planerar inte att lämna alliansen.

För grundfrågan är egentligen enkel. Är Centern ett borgerligt parti med tydliga liberala grundvärderingar? Eller en maktorganisation som vill sitta i en regering till varje pris, oavsett med vem man delar taburetterna? Ett alternativt sätt att betrakta Svenska Dagbladets artikel är som ytterligare ett tecken på att berättelsen om alliansen är på väg att förändras. En mediestorm är en behaglig plats att befinna sig i så länge man har den i ryggen, och i flera år har de fyra borgerliga partiernas samarbete varit en ren framgångssaga.

Men ju mer det parlamentariska läget ställer till det för regeringen, ju vanskligare Centerns och Kristdemokraternas lindans på fyraprocentsstrecket blir och ju närmare vi kommer nästa val, desto större är risken att vi kommer att få se allt fler artiklar vinklade på hur samarbetet spricker i fogarna.

Om alliansen inte tydligare markerar sin sammanhållning – vilket kan innebära att Moderaterna tar ett par kliv tillbaka och ger större utrymme åt de övriga partierna – kan de artiklarna bli självuppfyllande profetior.

Så skänk en varm tanke åt Folkpartiet och Centern, som nu slåss för att få syre och ljus i skuggan av de stora, både i storpolitiken och i Almedalen. Och betänk att det alltid kunde vara värre. Sverigedemokraterna har sin dag på söndagen, när nästan alla rest hem.

De är med men ändå utanför, och när de uttalar sig finns ingen utom de egna sympatisörerna som vill lyssna. I storpolitiken som i Almedalen.