Václav Havel förde sin kamp mot den kommunistiska diktaturen med värdighet och kvickhet. Få människor har lämnat så mycket av värde efter sig.
Med händerna fladdrande som dubbelpropellrar rör sig Václav Havel med snabba, korta steg genom spegelfoajén i Laterna magica-teatern, sammetsrevolutionens högkvarter. Den satta, lite lutande gestalten i jeans och tröja stannar ett ögonblick och börjar säga något till mig om ”viktiga förhandlingar”, men efter tre meningar sveps han vidare. Han kastar ett ursäktande leende över axeln. Han talade ofta som om han varit en ironisk betraktare av livets teater, men därinne i salongen fick han 1989 huvudrollen i en pjäs som han själv regisserade och som förändrade historien.
Havel personifierade det sena 1900-talets Europa. Han var inte bara dissident, han var sinnebilden av dissidenten, så som vi kom att förstå denna nymodiga term. Han var inte bara ledaren för en sammetsrevolution, han ledde den ursprungliga sammetsrevolutionen, den som gav oss en etikett att sätta på många andra icke-våldsamma massprotester sedan 1989. Han var inte bara president, han var den president som grundade vad som nu är Republiken Tjeckien. Han var inte bara europé, han var en europé som med vältaligheten hos en professionell dramatiker och auktoriteten hos en politisk fånge inskärpte de historiska och moraliska dimensionerna hos detta projekt.
Han var också en av de mest intagande människor jag någonsin träffat. Första gången var i 1980-talets början när han just hade blivit fri efter flera år i fängelse. Vi talade i hans våning vid floden med dess stora skrivbord och paradutsikt över Prag. Trots att hemliga polisen då uppskattade den aktiva kärnan i Charta 77 – förmodligen realistiskt – till bara några hundra personer var han säker på att det tysta folkliga stödet tilltog. En dag skulle de fladdrande ljusen smälta isen. Man måste komma ihåg att ingen visste när den dagen skulle komma. I själva verket kom den sex år senare, men det kunde ha varit 22 år, som för Aung San Suu Kyi.
Dissidenten hämtar inte sin ära från den politiske segrarens krona. Havel var sinnebilden av en dissident därför att han var ståndaktig i sin kamp, tålmodig, utan våld, med värdighet och kvickhet, utan att veta när eller ens om den yttre segern skulle komma. Framgången låg redan i denna ståndaktighet, i utövandet av ”antipolitik” – eller politik som det omöjligas konst. Samtidigt analyserade han det kommunistiska systemet i djuplodande men handfasta essäer och i brev från fängelset till sin första hustru Olga.
I sin berömda liknelse med Švejks grönsakshandlare som sätter upp en skylt i fönstret med texten ”Arbetare i alla länder, förena er!” – trots att han förstås inte tror ett ord av det – fångade Havel den grundläggande insikt som allt civilt motstånd vilar på: Även de värsta förtryckarregimer är beroende av en minimal medgörlighet hos det folk de styr. I en banbrytande uppsats talade han om ”de maktlösas makt”.
När han fick möjlighet att själv bedriva civilt motstånd förvandlade han det till elektrifierande politisk teater. Václavplatsen i Prag var scenen. En rollista på 300 000 personer talade som en. Ingen som var där glömmer någonsin Havel och Alexander Dubček, 1989 och 1968 års hjältar, som kom ut sida vid sida på balkongen: ”Dubček-Havel! Dubček-Havel!” Eller ljudet av 300 000 nyckelknippor som skakades samtidigt. Sällan om någonsin har en liten minoritet så snabbt blivit en stor majoritet. Måtte detsamma snart ske i Burma.
Tjeckoslovakien hade fördelen att komma sent till festen 1989. Polacker, östtyskar och ungrare hade redan uträttat grovjobbet och gripit den chans som Gorbatjov erbjöd. När jag kom till Prag och sökte upp Václav skämtade jag om att det hade tagit tio år i Polen, tio månader i Ungern, tio veckor i Östtyskland, och här skulle det kanske ta tio dagar. Det kom att dröja sju veckor innan han blev president. Jag minns klart den stund när hemgjorda emblem började synas med ”Havel president”. ”Får jag ta ett?” frågade han artigt studenten som bjöd ut emblemen.
”Medborgare, er regering har återvänt till er!” utropade han i nyårstalet 1990 som nyinstallerad statschef, samma ord som Tjeckoslovakiens förste president Masaryk hade använt.
Han kom tillbaka som grundaren av dagens Republiken Tjeckien, som växte fram ur ”sammetsskilsmässan” från Slovakien. På goda grunder ansåg han att han måste vara närvarande vid födelsen. Jag tyckte att han stannade för länge. Mindre kunde ha varit mer. Med sin klena hälsa blev han utmattad av oupphörliga ceremoniella plikter och småaktiga politiska intriger, och med tiden tröttnade hans folk på honom.
Vi hade en fjärrdispyt under hela 1990-talet: kunde man vara utövande politiker och självständig intellektuell samtidigt? Han ansåg att det var möjligt. Men så fort vi träffades lovade han alltid att han när han väl hade lämnat sin post skulle skriva en toppolitikens komedi. Något om de mäktigas maktlöshet.
Han höll ord. ”Avsked” – en typiskt ironisk pjäs om förlusten av makt och begäret efter att få den tillbaka – har nyligen filmats i hans egen regi och med hans andra hustru Dagmar i en ledande roll.
Nu har Havel tagit sitt slutliga avsked, alldeles för tidigt. Men få människor har lämnat så mycket av värde efter sig.
Översättning: Margareta Eklöf