I Sverige är samhällstjänst ett straff. Ett milt straff förvisso men ändå något man döms till för att sona ett brott. Tanken att samhällstjänst skulle kunna vara en medborgerlig skyldighet, ja rent av en medborgerlig plikt, känns därmed en smula främmande. Ett straff för ett brott kan ju inte samtidigt vara en medborgerlig skyldighet eller plikt. Tanken blir inte mindre främmande av att värnplikten nu ska avskaffas och försvaret av nationen göras till en fråga om lön och anställningsvillkor och meningen med medborgerliga plikter därmed göras än mer obegriplig. Vem behöver plikter när det finns personal?
Värnplikten, eller lumpen, har dock inte bara varit en metod för att organisera nationens försvar. Det har också varit en institution för att gjuta samman unga män med olika bakgrund från olika delar av nationen och göra (ett) folk av dem. Värnpliktens betydelse som nationell brobyggare och smältdegel kan knappast underskattas, och därmed inte heller dess betydelse för den nationella samhörigheten och demokratin. De bärande argumenten för värnplikt har alltid varit politiska och sociala snarare än militära och ekonomiska.
I dag har de militärekonomiska kalkylerna slagit ut de politiska och sociala argumenten. Ingenting har heller föreslagits för att ersätta värnplikten i dess måhända förlegade men likväl historiskt viktiga roll som arena för medborgerlig fostran och samhörighet. En smula märkligt kan tyckas, i en tid när behovet av sådana arenor snarare tycks öka än minska. Staketen mellan nationens medborgare har i varje fall inte blivit färre och anledningarna att överskrida dem knappast fler. Risken för att nationens medborgare glider isär och att samhörigheten mellan dem försvagas kan inte avfärdas och bör heller inte nedvärderas. Nationen har på gott och ont förblivit basen för demokratin och medborgarnas samhörighet med nationen därmed en av demokratins förutsättningar.
Den fråga som därmed väcks är hur nationell samhörighet kan formas och utvecklas i en nation där etniska, kulturella och sociala gränser hotar att separera medborgarna från varandra och göra dem främmande för varandra.
Ett möjligt svar på den frågan skulle kunna vara införandet av en allmän samhällsplikt, vars främsta syfte ska vara att förse medborgare som inte längre ser någon anledning att lära känna varandra, än mindre utveckla någon samhörighet med varandra, med en handfast anledning att göra det.
I stället för att avskaffa värnplikten föreslår jag kort sagt att vi utvidgar den till en plikt för varje svensk medborgare att mellan sitt artonde och tjugofemte levnadsår göra sex månaders samhällstjänst.
Inte som ett straff utan som en medborgerlig skyldighet.
Det avgörande argumentet för en allmän samhällsplikt är politiskt och socialt; att i brytningen mellan ungdom och vuxenliv föra samman unga medborgare från vitt skilda bakgrunder och miljöer för att tillsammans göra en insats för det samhälle de ytterst delar med varandra. Vad dessa samhällsinsatser bör bestå av, och hur de ska organiseras, och inte minst hur de ska finansieras, är frågor som måste utredas och diskuteras, precis som de redan utreds och diskuteras i andra länder.
I USA har president Barack Obama gjort frågan om medborgerliga plikter till ett bärande tema i sin politik och i kongressen ligger sedan en tid ett förslag (Serve America Act) om att kraftigt bygga ut och förstärka det frivilliga system för samhällstjänst, National Service, som redan existerar. I Frankrike har president Nicolas Sarkozy låtit förre utbildningsministern Luc Ferry utreda förutsättningarna för införandet av obligatorisk samhällstjänst (Pour un service civique. Rapport au Président de la République). I Storbritannien har den inflytelserika tidskriften Prospect nyligen (mars 2009) publicerat ett detaljerat förslag till obligatorisk samhällstjänst för alla medborgare mellan 16 och 25 år i bland annat syfte ”att förse unga människor med en struktur, en initiationsrit, ett tillfälle att tjäna samhället och en chans att överskrida de begränsade horisonter inom vilka de fötts”.
Det kan naturligtvis finnas andra och mer påtagliga syften med en allmän samhällsplikt, exempelvis att stärka samhällets förmåga att fullgöra sina åtaganden. Det är ju ingen hemlighet precis att den förmågan är i raskt avtagande, vilket märks i de alltmer bristfälliga resurserna till skola, vård, omsorg, rättsväsende, försvar, miljö, infrastruktur etc. En allmän samhällsplikt skulle därvid inte bara kunna bidra till att stärka förmågan utan också till att öka förståelsen bland unga medborgare för sambandet mellan insats och förmåga.
Varför plikt och inte frivillighet?
Därför att frivilligheten tenderar att vara självsegregerande.
Därför att plikten kan få unga medborgare att överskrida gränser de annars inte hade överskridit, och göra en insats de annars inte hade gjort, med medborgare de annars inte hade lärt känna, än mindre lärt känna någon samhörighet med.
Jag inser att detta är en stor sak, men det är också en stor sak det gäller.