Historien med den påstådda israeliska organstölden ur palestinska kroppar – och den Aftonbladetartikel som startade historien samt påföljande reaktioner – har redan och kommer fortsättningsvis med säkerhet att kommenteras ymnigt. Jag skulle vilja uppehålla mig vid två aspekter på historien som förtjänar att diskuteras grundligare än vad som hittills gjorts.
Den ena handlar om själva artikeln som rekommenderas för läsning, djupstudier och analys vid Journalisthögskolorna och alla andra institutioner som i någon mening sysslar med utbildning för tjänstgöring någonstans i medielandskapet.
Förr brukade vi kalla en artikel av den här typen för ett ”kok”. Man tar en ingrediens här – sommarens New York-historia om illegal organhandel mellan Israel och USA – en annan ingrediens där – ett stort organbehov i Israel och rapporter om att organhanteringen i landet inte alltid sker etiskt tillfredsställande – och kryddar med att dödade palestinier återbördats till sina anförvanter med uppsprättade kroppar och med misstankar om att organ avlägsnats.
”Kok” är inte ovanliga. Det är en sorts medial bevisföring som bygger på indicier och som ibland används som stöd även i vanlig rättspraxis för att förklara motiv och underbygga åtal. Men i rätten leder indiciekedjor i sig sällan till fällande dom. För det behövs nästan alltid tydligare fakta, vittnesuppgifter och teknisk bevisning.
Nu är medierna inga domstolar(även om det ibland kan uppfattas så) och lever följaktligen inte under samma beviskrav. Det räcker med att det finns tillräckligt intressanta uppgifter, frågor som behöver ställas, påståenden från part som (i normalfallet) balanseras av svaromål från berörd annan part etcetera, för att publicering ska medges. Och det är liksom poängen med våra unikt liberala tryck- och yttrandefrihetslagar att så ska kunna ske.
Just det här ”koket” är också en kulturartikel och kulturjournalistiken är per definition åsiktsjournalistik, vilket skiljer den från traditionell nyhetsjournalistik. Jag är visserligen medveten om att det finns de som hävdar att all journalistik i någon mening är åsiktsjournalistik, eftersom vinkel, attityd och värderingar påverkar allt som rapporteras – men skillnaden här är att tyckandet är själva syftet med kulturjournalistiken. Fortfarande gäller dock samma regelverk som för all annan journalistik; den vidsträcka yttrandefriheten gäller även tyckande.
Vad debatten egentligen handlar om är inte artikelförfattaren Donald Boströms tyckande – att den Internationella domstolen i Haag borde utreda om det handlar om israeliska krigsförbrytelser – utan mer om det befogade i att han redovisar påståendena/misstankarna om organstöld. Samt att indiciekedjan – själva ”koket” – är så försåtligt lagd att läsaren bibringas uppfattningen att de helt obevisade uppgifterna om organstöld nog förefaller sannolika för att inte säga sanna.
Den reaktionen är förståelig. Jag skulle själv som tämligen rutinerad ansvarig utgivare haft problem med Boströms text. Boströms tyckande baseras på den mycket starka misstanken att de palestinska påståendena kan vara sanna. I så fall borde starkare dokumentation ha förelegat. Kroppar har uppenbarligen funnits och återlämnats till anhöriga av den israeliska armén. Hur morbid en sådan tanke än kan tyckas så borde det inte ha varit omöjligt att ta reda på om organ verkligen försvunnit ur dessa kroppar. Någon sådan uppgift har jag inte sett.
I ett försvar för publiceringen säger Aftonbladets ansvariga utgivare för kulturjournalistiken, Åsa Linderborg, att den här historien nog aldrig fått sådana proportioner och att kraven på utredande av anklagelserna nog hade backats upp litet allmänt – om det hade gällt någon annan konflikt i världen än Israel. Det är förmodligen sant, men just därför blir ett ”kok” av det här slaget uddlöst utan starkare dokumentation.
Den andra aspekten hänger nog också ihop med att det är just Israel det handlar om. Om man lever där – som ju bevisligen ambassadör Elisabeth Borsiin Bonnier gör – så känns säkert behovet av att vara övertydlig mot allt som kan uppfattas som antisemitism extra starkt. Det är i alla fall den enda mänskliga förklaring jag kan komma på för att förstå att hon som Sveriges representant – två dagar efter att artikeln publicerats och väl medveten om den svenska pressfrihetens vidsträckta ramar – går ut offentligt och tar avstånd från artikeln på sina och ambassadens vägnar. Det är en fantastisk och, i diplomatiska sammanhang, nästan osannolik mening hon formulerar i sitt pressmeddelande:
”Vi delar den bestörtning som uttryckts av israeliska regeringsrepresentanter, massmedier och allmänheten.”
En svensk ambassadör må ha vilken uppfattning som helst om Aftonbladetartikeln, hemma i köket, på sängkanten eller i sina memoarer efter avslutad tjänstgöring, men att som representant för den svenska staten, under yrkesutövning, uttala sig på detta sätt måste komma högt på listan över professionella övertramp i UD:s historia.