Det finns inget försvar för Israels krig i Gaza. Det finns heller inget försvar för jämförelsen mellan Israels övervåld mot palestinierna och Nazi-Tysklands utrotningskrig mot judarna. De som ändå gör den jämförelsen vet antingen inte vad de talar om, eller också vet de mycket väl vad de talar om och har dolda avsikter.
Den minst dolda avsikten är att framställa kriget i Gaza som ett krig där judar i allmänhet och Förintelsens överlevande i synnerhet bör belastas med ett särskilt ansvar. Dels därför att de på något sätt bör betraktas som en part i kriget, dels därför att de på grund av Förintelsen borde veta bättre.
Ungefär så har jag uppfattat avsikten bakom förre ärkebiskopen KG Hammars beslut att dra sig ur ett arrangemang till minnet av Förintelsen med hänvisning till kriget i Gaza. ”I vissa lägen går det inte att skilja minnet av Förintelsen från staten Israel”, hävdade KG Hammar i radion. Han utvecklade inte närmare, och ville helst inte diskutera offentligt, men steget till att hävda att staten Israel beter sig mot palestinierna som nazisterna betedde sig mot judarna är i alla händelser inte långt. I Skåne togs det fullt ut av s-kvinnornas vice ordförande, Ingalill Bjartén, som i ett tidningsuttalande under kriget i Gaza förvånades över att ”Israel, där stora delar av befolkningen utsattes för nazisterna, [kunde] göra exakt samma sak som nazisterna”. Hon har sedermera avgått från sin post och backat från sitt uttalande, men jämförelsen lever kvar.
Kanske har både hon och KG Hammar influerats av det bildspel som sedan en tid cirkulerar på nätet, där noga utvalda bilder från nazisternas koncentrations- och dödsläger har lagts sida vid sida med noga utvalda bilder från ockupationens och krigets Gaza och Västbanken, och vars rubrik är att Förintelsens barnbarn nu gör ”exakt” samma sak mot palestinierna som nazisterna en gång gjorde mot dem.
Det hela är mycket skickligt gjort – och mycket falskt, och mycket förrädiskt.
Falskheten är obestridlig. Man behöver inte ha minsta överseende med Israels krig i Gaza, eller med Israels ockupation, eller med Israels bosättningar på palestinsk mark, för att konstatera att jämförelsen med Nazi-Tysklands utrotningspolitik och dödsfabriker är felaktig. Att konstatera detta är inte att förminska kritiken av Israel. Det är att konstatera faktum. Auschwitz och Gaza är inte jämförbara händelser.
Det förrädiska med jämförelsen är att bakom den kan finnas ännu en avsikt, i regel mera dold, nämligen att förminska och förskingra minnet av Förintelsen.
Att minnet av Förintelsen försvagas med tiden är oundvikligt. Dokumenten gulnar, vittnena dör och levande erfarenhet blir inlärd historia. Förintelsen har med tiden också kommit att jämföras med andra historiska händelser och blivit föremål för ständigt nya beskrivningar och tidvis motstridiga förklaringar.
Också det är oundvikligt.
Vad som inte är oundvikligt är att det specifika och unika i nazisternas folkmordsprojekt suddas ut genom orimliga jämförelser och medvetna lögner. Att jämföra Auschwitz med Gaza, eller Israel med Nazi-Tyskland, är inte nödvändigtvis detsamma som att förneka gaskamrarna, men logiskt sett är steget inte långt. När det centrala i Förintelsen opereras bort ur jämförelserna, eller i värsta fall förnekas över huvud taget, handlar det om något annat än Israelkritik och Palestinasolidaritet.
Förintelsen är en av vår civilisations mest omvälvande erfarenheter, men det är bara genom att förstå vad det är som gör den specifik som vi kan förstå vad det är som gör den allmängiltig. Det specifika i Förintelsen är den nazistiska utsorteringen av icke överlevnadsvärda raser och folkslag och det statligt genomdrivna och industriellt organiserade folkmordet på i första hand – men inte enbart – judarna. Det allmängiltiga i Förintelsen är utvecklingen av den moderna människans kapacitet att avhumanisera, avskilja och förinta sina grannar.
Detta är skäl nog att reagera mot att det specifika i Förintelsen förfalskas och missbrukas för politiska syften. Och då tänker jag inte bara på syftet att stärka stödet för palestinierna genom att jämställa israelerna/judarna med nazister, utan lika mycket på syftet att stärka stödet för Israel genom att jämställa hotet mot judarna från araberna/muslimerna/antisemiterna med hotet från Nazi-Tyskland.
I det senare syftet har situationen för judarna i dagens Europa jämförts med Tyskland på trettiotalet, judarna i Frankrike uppmanats (av Ariel Sharon sommaren 2004) att packa väskorna och PLO-ledaren Yassir Arafat (medan han levde) utmålats som en ny Hitler. Det faktum att Iran har en president som förnekar Förintelsen och vill utplåna staten Israel, har inte överraskande framställts som förspelet till Förintelsen II, vilket är bestickande men i grunden vilseledande. Iran är inte Nazi-Tyskland och det ena är inte jämförbart med det andra – annat än som propaganda.
Fortsätter propagandamissbruket av Förintelsen på ömse sidor av Israel-Palestinakonflikten riskerar vi att vår civilisations kanske viktigaste kollektiva erfarenhet snart är ett minne blott.