Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Ett moraliskt val

Kolumnen: Göran Rosenberg om varför kärnkraften klyver oss.

Jag hör till en generation som fostrades i ett kärnkraftsseminarium, eller vad man nu ska kalla den breda offentliga diskussion som fördes i Sverige inför folkomröstningen om kärnkraftens framtid våren 1980. I varje fall finns det knappast ett argument för eller emot kärnkraften som jag inte redan har hört och någotsånär förstått.

Jag har hört och förstått argumentet att kärnkraften går att göra allt säkrare, även om jag inte förstår hur någon vågar gå i god för säkerheten med tanke på vad som står på spel om säkerheten fallerar. Jag har också hört och förstått argumentet att kärnkraften bara är en parentes i väntan på att förnyelsebara energikällor ska ge oss den elenergi vi behöver, även om jag inte förstår vem det är (förutom vi själva) som bestämmer hur mycket elenergi vi behöver. Jag har också hört och förstått argumentet att kärnkraftens risker är värda att ta för att förebygga en katastrofal förändring av jordens klimat, även om jag inte förstår logiken i att bota en livsfarlig sjukdom med en annan.

Jag har sist men inte minst hört och förstått argumentet att kärnkraftens högaktiva avfall kommer att kunna förvaras åtskilt från allt levande i hundratusen år, även om jag inte förstår hur någon kan garantera någonting i hundratusen år.

I det avseendet har ingenting förändrats sedan kärnkraftsseminariets dagar. Avfallsfrågan handlar inte om hållbarheten hos kopparhöljen i bentonitlera på femhundra meters djup, utan om hållbarheten i ett löfte som sträcker sig över en tid som ingen människa kan överblicka.

Kärnkraften ingår kort sagt i den finstilta faustiska pakt som vår civilisation ingått med djävulen eller åtminstone med vårt sämre jag; löftet om paradiset åt oss själva mot risken för helvetet åt våra barn och barnbarn.

Jag tror inte på djävulen och egentligen inte heller på idén om ett sämre och ett bättre jag, men jag tror på människans förmåga att välja mellan att förbruka jorden och att förvalta den. Det finns som bekant inga som helst tekniska eller vetenskapliga hinder för dagens generationer att lämna efter sig ett utplundrat och förgiftat konkursbo till kommande generationer, men inte heller några tekniska eller vetenskapliga hinder för att anpassa vårt sätt att leva på jorden till vårt eventuella ansvar för den.

Huruvida vi har ett sådant ansvar och vad vi menar med det och på vad sätt vi väljer att ta det, avgör vi själva. Det är detta som i sista hand gör frågan om kärnkraftens vara eller inte vara till en moralisk fråga, inte en teknisk eller vetenskaplig, och det är därför som kärnkraften fortsatt klyver oss eftersom den fortsatt ställer oss inför valet mellan en energikälla vars hundratusenåriga konsekvenser vi inte kan ta ansvar för och energikällor vars konsekvenser är någotsånär överblickbara och hanterbara.

Moraliska val är alltid svåra val, så också detta. Mot riskerna för kommande generationer står behoven hos dagens. Mot den statistiskt lilla risken för kärnkraftsolyckor står den närmast hundraprocentiga risken för katastrofal klimatförändring.

Filosofen Karl Popper formulerade en gång ett slags princip för vilka förändringar i samhället som är moraliskt försvarbara och vilka som inte är det. Försvarliga är förändringar som tillåter våra barn och barnbarn att ta ett steg eller två tillbaka för att kunna rätta eventuella felsteg och misstag. Oförsvarliga är förändringar som bränner broarna efter sig och förhindrar dem att göra just det. Stegvis social ingenjörskonst kallade Popper den försvarliga metoden för förändring, utopisk social ingenjörskonst den oförsvarliga.

Utbyggnaden av kärnkraften är ett klockrent exempel på det senare, en djupgående förändring av samhället och biosfären som inte kan göras ogjord vare sig av oss själva eller kommande generationer.

Det kan naturligtvis hävdas att många samhällsförändringar numera är av det utopiska slaget i den meningen är de är svåra eller rentav omöjliga att backa från, men ingenting kan i omfattning och varaktighet mäta sig med den förändring av människans livsvillkor som kärnkraften innebär. Runt platsen för den hittills värsta kärnkraftsolyckan, Tjernobyl i Ukraina, måste ett område stort som Schweiz avgränsas från mänsklig bosättning i uppemot trehundra år. Runt Fukushima i Japan kommer en motsvarande zon med stor sannolikhet att behöva upprättas, hur stor vet ingen ännu.

”Åh, du skall få en rundlig frist”, säger Mefistofeles i Goethes ”Faust” när Faust oroar sig för betalningen (själen), och ungefär så har vi väl lugnat oss själva om kärnkraften; tids nog om någonsin, och förhoppningsvis aldrig, kommer betalningen att utkrävas.

De som efter delbetalningen i Fukushima fortfarande tänker så gör det inte därför att de vet något om kärnkraften som inte jag vet, utan därför att de gör ett annat moraliskt val än det jag är beredd att göra.

Själv skulle jag vilja se en global frist för ny kärnkraft till dess vi bättre vet hur vi ska hantera avfallet från den gamla. Halveringstiden för plutonium, ett av världens farligaste ämnen och en komponent i delar av det bränsle och bränsleavfall som hotar att läcka ut i Fukushima, är 24.000 år.

Längre frist än så tror jag inte vi behöver.