Äntligen har Tysklands förbundskansler Angela Merkel godtagit en ny form för EU. Mer än någonsin måste EU nu kombinera större stabilitet, finansiella överföringar och ömsesidig solidaritet för att förhindra att hela det europeiska projektet faller samman under tyngden av den pågående skuldkrisen.

Merkel slogs länge med näbbar och klor mot detta nya EU, för hon vet hur impopulärt det är i Tyskland och därmed hur politiskt riskabelt det är för hennes utsikter i nästa val. Hon ville försvara euron men inte betala vad det kostar. Den drömmen har gått i kras, och det var finansmarknaderna som krossade den.

I stället utfärdade marknaderna ett ultimatum till Europa: mer ekonomisk och finansiell integration på federal bas, annars kollapsar euron och med den hela EU, även den gemensamma marknaden. I sista ögonblicket valde Merkel förnuftets väg.

Om Europeiska rådets stats- och regeringschefer hade fattat det beslutet för ett år sedan skulle eurokrisen inte ha eskalerat så som den har gjort, kostnaderna hade varit lägre och de europeiska ledarna hade med rätta fått lovord för en historisk bedrift. Men på den tiden vågade Merkel alltså inte agera.

Uppgörelsen vid Europeiska rådets senaste sammanträde blir dyrare, politiskt och finansiellt. Trots att det finansiella biståndet har fördubblats och räntorna sänkts kommer uppgörelsen varken att sätta punkt för skuldkrisen i Grekland och andra länder i Europas utkanter eller hejda EU:s därmed sammanhängande existentiella kris. Den köper bara tid – och det dyrt. Fler biståndspaket till Grekland måste till eftersom förlusterna för Greklands fordringsägare har varit för blygsamma.

Andra krisländer i eurozonen har inte stabiliserats på grund av att Tyskland av fruktan för ett inhemskt politiskt bakslag inte vågat ge sig in på en gemensam lösning genom att utfärda euroobligationer. Detta trots att stabilitetspaktens nya roll innebär att praktiskt taget 90 procent av vägen redan tillryggalagts.

Att privata långivare får ta på sig sin del av bördan, en mycket populär utveckling i Tyskland, är dock av underordnad betydelse och avsett enbart för den tyska allmänheten och förbundsdagens koalitionspartier. Vid närmare betraktande ser man att banker och försäkringsbolag har gjort goda vinster. Deras förluster förblir minimala.

Men euron föll inte samman och Nicolas Sarkozy hade rätt i att upprättandet av en ”europeisk valutafond” var en sannskyldig bragd. Detta djärva drag har emellertid väldiga politiska konsekvenser som allmänheten måste upplysas om. Etablerandet av en sådan fond – och därmed en europeisk ekonomisk regering – är liktydigt med en politisk revolution i tre akter i EU.

För det första delas tvåtaktsunionen, som har varit en realitet sedan utvidgningens första omgångar, i en förtrupp (euroländerna) och en eftertrupp (resten av de 27 medlemmarna). Denna formaliserade delning förändrar i grunden EU:s inre arkitektur. Under det utvidgade EU:s paraply framträder på nytt de gamla skiljelinjerna mellan en europeisk ekonomisk gemenskap anförd av Tyskland och Frankrike och en europeisk frihandelszon bestående av Storbritannien och Skandinavien. I kraft av sina gemensamma intressen kommer eurostaterna att mer än någonsin bestämma EU:s öde.

För det andra leder detta språng in i en valutafond och ekonomisk regering till fler kännbara suveränitetsförluster för medlemsländerna, till förmån för en federal lösning. Till exempel kommer staternas budgetar att underställas ett europeiskt övervakningsorgan.

För det tredje får särskilt Merkel och Sarkozy kämpa mycket hårdare än tidigare för att vinna majoritet bland väljarna. I dag är dessa majoriteter mer osäkra än någonsin.

Om euron ska överleva blir en äkta integration med ytterligare maktöverföring till EU ofrånkomlig. Detta historiska steg kan inte tas genom den byråkratiska bakdörren utan endast i den demokratiska politikens klara ljus. Går EU:s federalisering vidare får dess demokratisering starkare fäste.

Om eurozonen ska bli kvar måste en majoritet av dess medborgare, särskilt i Tyskland och Frankrike, helt och fullt acceptera euron som sin valuta. Det är ingen teknokratisk fråga utan en djupt politisk och demokratisk. Första steget måste vara att säkra en stark roll för de nationella parlamenten i denna process.

I Tyskland har det rått brett samförstånd om en stabilitetsunion, men inte om en överförings- eller långivarunion. Detta gäller framför allt Merkels väljare. Från och med nu måste regeringarna kämpa för ett majoritetsstöd för euron. Det är bra, för det är villkoret för ett tillförlitligt demokratiskt samförstånd rörande Europas framtid. Merkel och Sarkozy måste lägga fram sin politik öppet och slåss för mer integration och för den gemensamma valutan.

Utgången avgör om de får stanna kvar på sina poster. Med tanke på allmänna opinionen i Europa just nu är det är allt annat än säkert att de lyckas. Men om de inte ens försöker faller de själva – och EU.

Översättning: Margareta Eklöf

Copyright: Project syndicate