På många år har knappast någon bok irriterat mig mer än Edward W Saids ”Orientalismen”, en vidräkning på flera hundra sidor med den bild han menar vår del av världen skulle ha målat upp av hans. Saids tes är enkel: denna vår bild är grovt missvisande, sprungen ur fördomar, okunskap eller rent av imperialistisk illvilja. Västvärlden har aldrig kunnat eller ens velat förstå – med alla konsekvenser detta för med sig.
För en västerlänning är det trist läsning. Där städas alla våra museer, samlingar och bibliotek ägnade Orienten ut i en handvändning. Framför mig ser jag några sekler av europeiska orientalister, lingvister, historiker, arkeologer, numismatiker eller kartografer, alla utdömda som klåpare eller hantlangare i tjänst hos kolonialismens imperialistiska arkitekter.
Dock kan jag inte tycka annat än att denna beskrivning till stor del är banal. Vem förstår över huvud taget någon annan? Hur skulle den bild vi håller oss med av en annan kultur kunna vara annat än just provisoriskt ofullständig? Och ändå ägnade dessa lärda kanske hela sitt liv åt att under expeditioner eller på studerkammaren åtminstone försöka förstå. Men inte ens deras möda och framför allt deras nyfikenhet får någon riktig uppskattning.
I masochistisk anda har många västerlänningar hyllat Saids bok som ett mästerverk och gjort dess teser till sina egna. Självkritik är förvisso en av vår kulturs vackraste sidor. Men var finns egentligen Orientens occidentalister? I vilket bibliotek står deras banbrytande beskrivningar av vår värld, kännetecknade av djupaste sakkunskap och kärleksfull förståelse?
Just nyfikenhet är en mänsklig egenskap som väl knappast känner några gränser. Men som institutionaliserad drivkraft för en stor del av samhällslivet är den huvudsakligen en europeisk uppfinning. Vad som kommer att hända med den i en värld som inte längre är dominerad av vår transatlantiska, kristet-judiska och ”vita” kultur vågar jag inte ens gissa om.
Men snart är vi där. Den polske författaren Ryszard Kapu´sci´nski hade under sina sista år ett privat älsklingstema: européns – den vite mannens – försvinnande ur den värld han så länge behärskat. Detta långa återtåg börjar på allvar med kolonialismens sammanbrott efter andra världskriget, men har sedan stadigt fortsatt utan att få särskilt mycket uppmärksamhet. Tillsammans med detta återtåg försvinner sannolikt västerländska värden och värderingar som vi gärna vill föreställa oss som universalistiska, men förmodligen bara är det i starkt förvrängd form. Världen blir i rask takt allt mindre transatlantisk, allt mindre europeisk eller amerikansk. Och detta är, på gott och ont, just vår värld.
Vi står helt enkelt mitt uppe i ett väldigt paradigmskifte som vi genom dess väldiga dimensioner paradoxalt inte märker särskilt mycket av. Som det alltid varit, frestas jag säga: hur lång tid tog det inte innan man förstod att Columbus upptäckt av Amerika i grunden skulle förändra världen, och fortfarande vill européerna inte inse att de genom två förödande krig under 1900-talet numera lever i vad som tidigare europeiska generationer skulle beteckna som ett ganska andefattigt konkursbo.
Tecknen finns förstås där att avläsa. Men diskreta, nästan omärkliga: bara förstrött noterar vi att den ryska nativiteten snart kommer att få denna nation att drastiskt krympa, att Kina blivit världens största bank och har råd med egna, gigantiska konjunkturprogram ingen annan kan drömma om, eller att Guide Michelin för första gången någonsin noterar fler trestjärniga krogar i Tokyo än i Paris.
Den som vill ha mer handgripliga än diskreta argument kan fundera över världen som slagfält. Det är tveksamt om amerikaner och européer efter 1945 entydigt och fullständigt vunnit ett endaste krig; kanske med det lätt operettartade Falklandkriget som enda undantag. Inte ens den västerländska utposten Israel vinner som förr.
Amerika gör visserligen behjärtansvärda ansträngningar att stilisera insatsen i Afghanistan som avgörande för våra västerländska värden, men med stora svårigheter att övertyga sina allierade och med en allt ovilligare hemmaopinion. I stället hopar sig i våra samhällen symtom som vi från historien känner igen som tecken på en mätt, dekadent kultur: skuldsättning, hedonism, kortsiktighet och oförmåga att avsluta vad som en gång påbörjats.
I polemisk avsikt har jag här överdrivit, suddat ut nyanser och vad som är motsägelsefullt. Men inte ens hänsyn till sådant lär kunna ändra faktum – världen befinner sig i rasande snabb förändring och knappast till vår fördel.
Med ”vår” tänker jag i första hand på Europa. Ett fortfarande ganska gemytligt ålderdomshem med vackra antika möbler i korridorerna, fast där invånarna är mer intresserade av att smågräla om trappstädning och cykelställen på gården än att ta hand om husets tak och grundvalar. Men kanske ligger vår framtida uppgift i att i detta hus försörja oss som musei-vaktmästare och för häpna turister från andra, icke-västerländska kulturer visa upp resterna av den magnifika makt som Europa en gång var.
Det vill säga, under förutsättning att de kommer att vara nyfikna på den.