Amerikaner talar gärna om Europa och oavsett om de reser till Sverige eller Schweiz (i den mån de vet skillnaden) så reser de framförallt till Europa. Om Europa inte förenar européerna så förenar det amerikanerna.
Europa är problemet på vilket Amerika är svaret.
Europa är namnet på det virrvarr av nationer och språk som amerikaner sällan anser det mödan värt att precisera närmare än så.
På oceanlängds avstånd är vi alla européer.
På närmare avstånd än så är vi det inte. På närmare håll är vi fortfarande det virrvarr av nationer och språk som vi alltid har varit, och därmed också det virrvarr av kollektiva identiteter och minnen för vilka Europa genom historien utgjort både slagfält och mötesplats. Européernas förmåga att från tid till annan förfölja, fördriva och förinta varandra i namn av någonting mindre än Europa, och tidvis i namn av någonting större, har präglat den europeiska civilisationen i lika hög grad som dess förmåga att från tid till annan producera en Shakespeare, Michelangelo, Bach eller Einstein.
Virrvarret är vad som på gott och ont har definierat Europa.
Det är sant att det ur den senaste erfarenheten av europeisk självförstörelse har vuxit fram en europeisk union med ett europeiskt parlament och en europeisk lagstiftning och en europeisk valuta och en europeisk flagga, och att det sedan några månader också finns ett europeiskt telefonnummer att ringa för en amerikansk president eller utrikesminister som vill veta vad Europa (EU) tycker och tänker.
Det är också sant att detta senaste försök att tämja det europeiska virrvarrets självdestruktiva krafter inte bara är det enda fredliga och någotsånär demokratiska försöket genom historien utan också det hittills mest framgångsrika.
Jag ser mig nödsakad att betona ”hittills” eftersom virrvarret visar en tendens att tillta på unionens bekostnad.
I alla händelser tror ingen amerikansk president eller utrikesminister att de ska få veta vad Europa tycker och tänker, än mindre vad Europa tänker göra, genom att ringa ett telefonnummer. Nyligen lät en av utrikesminister Hillary Clintons skarpaste medarbetare, Anne-Marie Slaughter, artigt meddela att hennes chef såg fram emot att kunna ringa sin nya motpart inom EU, Catherine Ashton, liksom hon fortsatt såg fram emot att kunna ringa Europas statsministrar och utrikesministrar var för sig.
Jag tror att Europa förstod vinken – och möjligen också problemet.
Problemet är att Europas nationer har en lång och svårbruten tradition av att agera var för sig i eget intresse, och därmed en närmast reflexmässig benägenhet att försvaga och ibland föröda det Europa de ofrånkomligen delar.
Ett skäl att åter påminna om denna européernas förmåga att av egen kraft, utan minsta hjälp utifrån, ställa till det för sig, är det faktum att en amerikansk journalist på oceanlängds avstånd skrivit en hel bok om ”Europa” och ”européerna” utan att nämna den saken. Jag letar förgäves efter minsta hänvisning till något av alla de krig där européerna med stor entusiasm slagit ihjäl varandra. Jag letar också förgäves efter namn som Hitler, Auschwitz, Sarajevo och Srebrenica.
Jag förstår naturligtvis varför, eftersom den bärande tesen i Christopher Caldwells bok, ”Reflections on the Revolution in Europe”, är att Europas problem beror på något annat än européerna själva, nämligen muslimerna. Europas muslimer är inte européer, hävdar Caldwell, och islam är inte en europeisk religion, och den muslimska invandringen är en främmande kolonisering som hotar Europas existens.
Redan i undertiteln på sin bok ställer Caldwell frågan om Europa kan förbli detsamma med andra människor inom sig – can Europe be the same with different people in it? – och han besvarar den utan omsvep med ett ominöst nej.
Vad Caldwell inte besvarar är frågan om varför de gamla vanliga européerna alldeles på egen hand, utan minsta muslimska handräckning, fortsätter att ställa till det för sig. Huvudaktörerna i det grekiska drama som nu skakar EU:s grundvalar är inte en ny sorts européer utan bara de gamla vanliga.
Europas främsta och fortsatta problem är de gamla vanliga européernas oförmåga att tänka och handla som européer.
Detta befriar inte de gamla vanliga européerna från ansvaret för Europas öde, och därmed inte heller från den historiska utmaningen att förena nationell mångfald med politisk samhörighet. Virrvarret av kulturer och språk är Europas historiska grundtillstånd och varje försök att basera Europa på något mera enhetligt än så riskerar att utlösa undertryckandets och utstötningens mekanismer.
Så också försöket att definiera ett ”judeo-kristet” Europa gentemot islam.
För sjuttio år sedan skulle ingen ha kommit på tanken att tala om ett ”judeo-kristet” Europa eftersom det då var judarna som var problemet.
Därmed inte sagt att migrationen från länder och kulturer utanför Europa är problemfri, inte heller att den ökade närvaron av islam i Europas nationalstater är friktionsfri, bara att vi inte får luras att leta efter nya syndabockar för vad som i grunden är Europas gamla vanliga problem.
Europa är en ordning som bara kan byggas på ett virrvarr av nationer och kulturer – eller inte byggas alls.