Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Europas slitna mantra

Kolumnen – Richard Swartz.

Politikerna målar upp bilden av att de nya pengar som följer de gamla ska skapa förutsättningar för nödvändiga reformer och ekonomisk tillväxt i Sydeuropa. Men denna vision för morgondagen liknar intill förväxling gårdagens försuttna chans.

Ingen tror väl att den europeiska skuldkrisen är över?

Hittills har man ägnat sig åt att trampa på bromsen och bekämpa symtom. Alla sparar, tvångssparar eller försöker spara. Kring de länder som likt Grekland riskerar att störta ner i avgrunden försöker man bygga finansiella brandväggar (redan ett sådant bildspråk vore värt en betraktelse).

Grekland har fått 107 miljarder euro i skulder efterskänkta och försetts med ett nytt så kallat räddningspaket på 130 miljarder. Det mesta kommer Grekland bara formellt till godo. I praktiken förses landet med nya lån för att betala av på de gamla man inte har egna pengar till; Greklands långivare betalar pengar till sig själva, i första hand till stora banker och försäkringsbolag i Västeuropa. Och med intill visshet gränsande sannolikhet kommer Grekland inte heller att kunna betala tillbaka dessa nya lån varför Svarte Petter till sist lär hamna hos de europeiska (läs: tyska) skattebetalarna.

Detta är ingen djärv profetia, snarare en modest slutsats – en restpost lik – av de faktiska processer som redan är i full gång. Dock är det begripligt att politiker som gärna vill bli omvalda föredrar att presentera ett gladare budskap, vars visserligen orealistiska innehåll förhoppningsvis inte genomskådas förrän efter nästa val. Europas politiker har här ett gemensamt intresse. Ännu en gång har de därför ägnat sig åt sin bästa gren: att vinna tid.

Den tiden vill de använda till att främja den ekonomiska tillväxt som är enda vägen ut ur krisen. Och tillväxt kan åstadkommas bara genom varje lands egen ansträngning. Denna övertygelse, sympatisk och säkert riktig, upprepas som mantra av Europas tongivande politiker.

Men är den också realistisk? Ibland får man intrycket att den politiska klassen har mycket vaga föreställningar om hur ekonomin i flera syd- eller östeuropeiska länder verkligen fungerar, att därför slagord som ”reform” eller ”tillväxt” inte står för mycket mer än ogrundat hopp eller rent önsketänkande.

Särskilt i Östeuropa framstår dilemmat med exemplarisk tydlighet. När kommunismen föll slogs den gamla ekonomin ut. Hela industrier lades ner eller gick i konkurs. Det skedde raskt och någorlunda smärtfritt eftersom vad som där producerats var föråldrat, av låg kvalitet, för dyrt och i största allmänhet underlägset vad som nu erbjöds från väst. Nästan över en natt ersattes samhällets hela varusortiment: från tandkräm, margarin och dambindor över kylskåp bort till tv-soffor och bilar. Till detta kom produkter som aldrig förut funnits. Och alltsammans från väst. Bara en handfull inhemska varumärken överlevde, ofta som nostalgisk dekoration i den nya vardagens marginaler.

För konsumenten i öst var detta en ren välsignelse. I svindlande tempo gick man från brist till överflöd. Bara en hake fanns – i öst fanns inga pengar att köpa varorna från väst för. Alltså försågs östeuropéerna med frikostiga krediter från de nya affärsbanker som också de kom från väst. Men av krediter i en sådan omfattning hade varken stat eller konsument någon erfarenhet. Resultatet är flera ekonomier där fortfarande mycket lite produceras och på en omfattande skuldsättning som enda, vacklande grund.

Stora delar av Sydeuropa är ett snarlikt fall. Liten produktion, obetydlig export, stor skuldsättning. I Sydeuropa blev eurons införande en paradoxal parallell till murens fall. För första gången fick man tillgång till ”riktiga” pengar, dessutom billiga, som om Peleponnesos eller Estremadura låg någonstans i Rhenlandet eller vore grannar till Bayern.

En sådan chans dyker förmodligen upp en enda gång i livet. En störtflod av krediter sköljde över Sydeuropa under nästan tio år, pengar som kunde ha lagt grunden till en framtida, självbärande ekonomisk tillväxt – om de använts till investeringar i infrastruktur, att bygga om statsapparaten, sanera hela industribranscher eller till utbildning. I stället festades de upp. I dag är allt som finns kvar av festen ett berg av skulder samt en löne- och prisnivå man inte har råd med, i alla fall inte den som vill överleva i global konkurrens.

När nu nya pengar följer på gamla sägs att de ska hjälpa till att skapa förutsättningar för nödvändiga reformer och ekonomisk tillväxt i Sydeuropa. Men detta tillfälle är ju vad som redan försummats; just den chansen ligger bakom oss och som den gången existerade under långt gynnsammare förutsättningar än någon i dag skulle våga drömma om. Den vision för morgondagen som Europas politiker målar upp liknar därför intill förväxling gårdagens försuttna chans.

Vi människor skapar långt fler problem än lösningar på dem. Olof Palme menade att lösningarna – alltså politik – handlade om att vilja, Karl Marx om insikt om det nödvändiga. För all del. Ingetdera lär skada. Men Bismarck var nog klokare när han menade att politik är det möjligas konst, alltså att lösningar bara kan sökas i vad som verkligen låter sig genomföras. Ty också en medelmåttig ekonom eller politiker kan utarbeta en förträfflig plan för att lösa Greklands ekonomiska problem, men med lika liten chans att bli accepterad som den som i Aten skulle försöka beställa en turkisk kaffe.

Återstår så själva existensfrågan för åtskilliga europeiska länder i dagens globaliserade värld: Vad ska de leva av i framtiden? Det verkar ingen veta. Bara att en hel livsstil måste läggas om och att Kina, långt mer än Tyskland, är orsak till detta.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.