”Det är när tidvattnet drar sig tillbaka som man ser vem som har badat naken”, lydde den legendariske finansmannen Warren Buffets träffande kommentar när den globala ekonomiska krisen slog till. Och som vi har sett sedan dess gäller detta lika mycket stater som företag.
Efter Irland är Grekland nu den andra medlemmen av EMU som har hamnat i väldiga betalningssvårigheter på grund av krisen, nästan till randen av nationell konkurs.Irland lyckades lösa sina problem på egen hand med en omstrukturering som var smärtsam men genomfördes utan prut. Det gick tack vare att landets ekonomi i grund och botten var god, frånsett den mycket tunga skuldbördan sedan en tillgångsbubbla spruckit.
Situationen i Grekland är en annan. En omstrukturering av ekonomin blir mycket svårare därför att den måste vara mer omfattande. Det finansiella underskott som nu måste fyllas ut berodde inte bara på interna finansiella obalanser utan också på ett politiskt system som alltför länge blundat för verkligheten och låtit landet leva över sina tillgångar.
Ändå kan EU varken låta Grekland halka ner i statsbankrutt eller överlämna det till Internationella valutafonden, eftersom andra EMU-medlemmar – Portugal, Spanien och Italien – antagligen skulle ligga närmast till för attacker från finansmarknaderna. I så fall skulle det finnas risk för att euron rasade och för första gången på allvar hotade hela det europeiska integrationsprojektet.
Det verkliga problemet i den grekiska krisens kärna röjer eurons grundläggande svaghet: den har inte haft stöd i finanspolitiken. De gränser för medlemsstaternas budgetunderskott och statsskulder som Maastrichtfördraget sätter har relativt tidigt visat sig vara tämligen värdelösa, och detsamma gäller de kontrollmekanismer som är knutna till dessa gränser. Hur som helst var Maastrichtreglerna inte utformade för ett sådant oväder som utlöstes av Lehman Brothers sammanbrott i september 2008.
Euron, som blev instrumentet för att försvara de europeiska intressena i denna kris, kommer nu att utsättas för ett hållfasthetsprov riktat mot konstruktionens mjuka politiska hjärta. Europas ledare, först och främst Tyskland och Frankrike som har avgörandet i sina händer, måste agera snabbt och genomdriva nya, uppfinningsrika lösningar. Det blir inte billigt och de politiska riskerna blir också betydande. I en global ekonomisk miljö som inte lovar mer än en svag hållbar tillväxt de kommande åren kan det snart bli mycket besvärligt.
De lösningar som Europas ledare lägger fram måste gå längre än Maastrichtfördraget utan att leda till nya institutionella debatter, som inte skulle leda någonvart. Dessutom måste nya instrument som euroobligationer utfärdas för att reducera de berörda EMU-ländernas räntebörda, förutsatt att de har vidtagit seriösa åtgärder – stödda på effektiva kontrollmekanismer – i riktning mot en trovärdig omstrukturering.
Krisen har emellertid också visat att finansministerrådet (Ecofin) inte förmår utöva sådan kontroll över EU-medlemmarnas finanspolitik. Stats- och regeringschefernas direkta ledning är nödvändig, åtminstone under dessa perioder av extrem kris.
Ett hoppingivande tecken är att förbundskansler Angela Merkel efter det fransk-tyska toppmötet nyligen för första gången offentligt sade sig kunna godta idén om en europeisk ekonomisk styrning. Så sent som häromdagen föreslog hon en europeisk motsvarighet till IMF. Nu måste strukturen för ett sådant organ, kostnader, beslutsprocedurer och kontrollmekanismer arbetas ut snarast möjligt. Det brådskar.
Även med ett, två eller tre steg framåt kommer Tysklands och Frankrikes regeringar att ta stora inrikespolitiska risker om eurokrisen i Medelhavsländerna förvärras och en finansiell räddningsoperation där blir nödvändig.
Invånarna i de länder som blir tvungna att betala notan är inte förberedda på den verklighet som ligger framför dem, och det kommer att lägga bränsle på den mångåriga ökning av euroskepticismen som nu genomsyrar alla politiska läger. Detta gäller i allt högre grad också Tyskland, och vi kommer sannolikt att få se ett extremt stort politiskt problem växa fram där mycket snart.
Ska vi rycka ut för de sydeuropeiska länderna eller ge upp och låta euron dö? Den frågan klargör vad hela krisen handlar om: det europeiska projektets framtid. Samtidigt blir det svårt att traggla vidare – en typiskt europeisk reaktion som begränsar de politiska riskerna men ändå inte ändrar något i grunden – eftersom följderna av den globala ekonomiska krisen ännu inte har angripits fullt ut.
Nu behövs ett statsmannalikt ledarskap, och ännu mer ett statskvinnolikt ledarskap. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy står inför den största utmaningen under sina respektive ämbetsperioder. De måste lotsa det europeiska fartyget tryggt genom detta oväder. Endast med modigt nytänkande och djärv handling kommer de att kunna hålla undan för klipporna.
Översättning: Margareta Eklöf
Copyright: Project Syndicate