Du vet hur vi intalas att ge våra barn ekologisk mat därför att bekämpningsmedel ger upphov till cancer. Visst, sambandet mellan kemikalier och sjukdom är tekniskt sant. Men i ett välreglerat samhälle är ändå risken minimal.
Samtidigt finns ett annat hot som du inte hört så mycket om. En av de bästa metoderna för att undvika cancer är att äta mycket frukt och grönsaker. Ekologiska varor är emellertid mellan 10 och 20 procent dyrare att producera, så de flesta av oss köper naturligen mindre när vi försöker vara "ekologiska".
Om du minskar ditt barns konsumtion av frukt och grönsaker med bara 0,03 gram per dag när du väljer ekologiskt (vilket motsvarar ett halvt risgryn), så går den totala risken för cancer upp, inte ner.
Mitt syfte är inte att skrämma bort människor från ekologisk mat. Men vi bör informeras om såväl för- som nackdelar.
Eller ta ett annat exempel som letat sig fram till förstasidorna på några av världens största tidskrifter och tidningar - framtiden för isbjörnen. Vi hör att den globala uppvärmningen kommer att utrota denna majestätiska varelse. Det berättas dock inte att isbjörnspopulationen ökat från 5 000 till 25 000 under de senaste 40 åren, en period då temperaturen stigit.
Aktivister och medier påstår att vi ska minska utsläppen av koldioxid för att rädda isbjörnen. Låt oss därför räkna på saken. Anta att varje land i världen, inklusive USA och Australien, skriver under Kyotoprotokollet och begränsar sina utsläpp under resten av århundradet. Om vi sedan utgår från den mest studerade isbjörnspopulationen i västra Hudsonbukten, som består av ungefär 1000 djur, hur många skulle vi kunna rädda? 10, 20 eller 100?
Sanningen är att vi skulle kunna bevara mindre än en tiondels björn.
Om vi verkligen bryr oss om isbjörnar finns det en mycket enklare och mer effektiv metod för att skydda dem - förbjud jakten. Bara i västra Hudsonbukten skjuts varje år 49 björnar. Varför inte upphöra med den verksamheten innan vi lägger miljarder dollar på att uppnå hundra gånger lägre nytta?
Talet om isbjörnens undergång, liksom marknadsföringen av ekologisk mat, ingår i den konstanta flod av ensidiga varningar som medierna översköljer oss med. Listan med akuta problem toppas av den globala uppvärmningen, men inkluderar terrorism, bekämpningsmedel, förlusten av mångfald i naturen och mycket mer. Samtidigt känner vi till de fruktansvärda förhållanden som en majoritet av jordens befolkning fortfarande lever under: mer än miljard fattiga, två miljarder utan elektricitet, tre miljarder utan vatten och renhållning.
Mycket av mitt arbete handlar om att bena upp alla dessa globala varningar. Jag försöker få perspektiv på dem och förstå vad som verkligen borde bekymra oss och vilka problem vi kan göra något åt.
Det kanske förvånar, men allt bör inte leda till omedelbara åtgärder. Om vi saknar bra lösningar kan det vara bättre att först fokusera på annat. Den som saknar mat för morgondagen har svårt att tänka på den globala temperaturen om 100 år.
Saker och ting har förbättrats enormt i både den rika och fattiga delen av världen. Under de senaste 100 åren har vetenskapsmännen vunnit många viktiga segrar mot smittsamma sjukdomar. Deras framgångar har varit så betydande att fattigdom i dag är huvudförklaringen till bristande behandlingar. Den globala förväntade medellivslängden var 30 år i början av det förra seklet. I dag är den 68 år.
Det finns mer och billigare mat, särskilt i utvecklingsländerna. Där har tillgången på kalorier ökat med 40 procent per person under de senaste 40 åren, parallellt med att matpriserna mer än halverats. Som en konsekvens har andelen svältande i tredje världen minskat från 50 procent år 1950 till mindre än 17 procent i dag. Inkomsterna i världen har mer än tredubblats.
Ännu viktigare är att dessa trender lär fortsätta. FN räknar med att den förväntade medellivslängden når 75 år i mitten av 2000-talet och att andelen svältande landar under 4 procent.
Inget av detta innebär att vi ska sluta oroa oss för framtiden. Men det betyder att vi borde sluta känna panik. Globala larmklockor kan leda till anfall av ånger och skuldkänslor för rika västerlänningar, men de skapar inte en rimlig förståelse för jordens verkliga tillstånd.
Björn Lomborg