Kosovo vore inte Kosovo om inte serbiska och albanska kriminella där arbetade samman i största harmoni.

Att i uniform bemanna vägspärrar, gräns- eller tullstationer, hör till Balkans politiska folklore: det hjälper inte att hela detta maskineri kommit mer eller mindre ur modet i resten av Europa. Inte långt från mig i Vasastan kan jag vid Norrtull beundra de två vackra tullhusen, men där har väl inga tullare hållit hus på långt mer än hundra år.

I Kosovo däremot försöker den albanska regeringen i Pristina bemanna just tullstationer med uniformerade tullare och poliser för att upprätta den egna statens territoriella överhöghet. Det är legitimt. Men då grannlandet Serbien inte erkänner denna överhöghet och den serbiska minoriteten i Kosovo är av samma mening, har det visat sig lättare sagt än gjort. Särskilt gäller det för den del – det handlar om en dryg fjärdedel – av den 35 mil långa gränsen där befolkningen på båda sidor består nästan uteslutande av serber.

Det internationella samfundet – militär från Kfor, polis från Eulex – har försökt hjälpa regeringen i Pristina. Albanska tullare har med helikopter flugits till gränsstationer som Brnjak och Jarinje. Landvägen kommer man inte fram; den serbiska befolkningen har blockerat den med ett tjugotal barrikader, sammanstötningar och skottlossning har ägt rum med skadade på båda sidor. Röjs en barrikad undan, blir en ny genast rest någon annanstans. Både den albanska och den serbiska sidan åberopar ”legala” rättigheter och beskyller motståndaren för att provocera i stället för att förhandla.

De serber som inte lämnat Kosovo utgör en förbittrad, politiskt radikaliserad och mycket militant befolkning som lever i enklaver dit Pristinas makt och administration inte når. Egentligen handlar det om ett slags parallellvärld med egna institutioner, uppmuntrad och finansierad av Belgrad. Ironiskt nog kan den påminna om hur Kosovos albanska majoritet levde efter att Slobodan Milosevic upphävt provinsens autonomi för att sedan regera den med sin polis och militär. Den gången slutade konflikten med etnisk rensning, massflykt, Natos flygräder, Milosevics fall och en albansk stat.

Så länge som Serbien inte är redo att även formellt ge upp Kosovo fungerar serberna där som argument och nödvändigt alibi. För detta har Belgrad varit redo att betala ett högt ekonomiskt pris, men också ett politiskt. Ty utan att just ge upp Kosovo lär Serbiens chanser att bli medlem av EU vara obefintliga.

Ändå har Serbiens president Boris Tadic gjort stora ansträngningar att föra sitt land tillbaka till Europa. Ratko Mladic och Goran Hadzic, anklagade för krigsförbrytelser, har utlämnats till tribunalen i Haag, och förbindelserna med Serbiens grannstater har inte minst genom personliga initiativ från Tadic normaliserats. Men just Kosovo har förblivit tabu; också Serbiens övertygade ”europeiska” politiker har skyggat tillbaka för åtgärder och steg som skulle kunna uppfattas som landsförräderi av det nationalistiska lägret, skrämmande stort och halsstarrigt, om också för ögonblicket utan omedelbar politisk makt. Fast i Kosovofrågan har inte ens Tadic vågat utmana det.

Samtidigt håller Belgrad på att bli kosovoserbernas fånge. Deras ledare är högljudda maximalister, ointresserade av varje slags kompromisser med Pristina; också i Belgrad betraktas de ofta som omedgörliga. Men det är de som i realiteten dikterar utvecklingen, som utan svårighet kan mobilisera stora grupper demonstranter, vare sig de nu är övertygade serbiska patrioter eller helt enkelt betalda för att göra vad de gör. Ty politik och ekonomiska intressen – ofta ett annat ord för kriminalitet – har bland serberna i Kosovo, precis som på den albanska sidan, vävts så tätt samman att det kan vara svårt att se var det ena upphör och det andra börjar. Och Kosovo vore inte Kosovo om inte serbiska och albanska kriminella där arbetade samman i största harmoni.

Vad som pågår i Kosovo är därför också ett exempel på modern, asymmetrisk krigföring: det internationella samfundet befinner sig i kamp med en eller flera lokala maffior och har trots sina överlägsna resurser ännu inte kunnat avgöra den till sin fördel.

Ett mycket viktigt skäl till att inte acceptera Pristinas försök att kontrollera gränsen är att den nu läcker som ett såll: kriminella lever gott på att smuggla bensin och andra varor, en trafik som med en bättre övervakad gräns säkert skulle minska dramatiskt. Många drar nytta av den nuvarande situationen. Också albansk polis på patrull passar på att tanka bilen i norr eftersom smuggelbensinen där är långt billigare än på annat håll i Kosovo.

I Bryssel har EU tvingat Belgrad och Pristina till förhandlingar och därifrån rapporteras nu om en kompromiss: albanska och serbiska tullare och poliser, understödda av Eulexpersonal, ska gemensamt kontrollera gränsen. Det låter salomoniskt och förnuftigt. Men redan har de båda sidorna tolkat överenskommelsen till sin egen fördel, Belgrad som att man nu officiellt åter är på plats i Kosovo, Pristina inte oväntat som att Belgrad erkänt den albanska staten där. Det låter illavarslande. Kanske särskilt för Belgrad som hoppas på att före årets slut och inför valet 2012 få officiell status som kandidat till EU.

Och vad de kriminella tycker om saken lär vi snart bli varse.