Två år efter det att folkliga resningar började skaka Mellanöstern finns det inte längre många som talar om en ”arabisk vår”. Med Syriens blodiga inbördeskrig, islamistiska krafter som har kommit till makten genom fria val, de allt djupare politiska och ekonomiska kriserna i Egypten och Tunisien, ökande instabilitet i Irak, osäkerhet om Jordaniens och Libanons framtid och krigshotet kring Irans kärnvapenprogram har de glada förväntningarna om ett nytt ­Mellanöstern kommit på skam.

Med det som sker i regionens östra och västra utkanter – Afghanistan och Nordafrika, inklusive området söder om Sahara och Sydsudan – blir bilden ännu dystrare. Libyen blir alltmer instabilt, al-Qaida är aktivt engagerat söder om Sahara, vilket framgår av striderna i Mali, och ingen kan förutse vad som kommer att hända i Afghanistan när USA och dess Natoallierade drar sig tillbaka 2014.

Vi har alla en tendens att upprepa samma misstag. I början av en revolution tror vi att frihet och rättvisa har segrat över diktatur och grymhet. Men historien lär oss att det som följer i regel inte är gott.

En revolution störtar inte bara en förtryckarregim, den bryter också sönder den gamla ordningen och banar väg för en mestadels brutal, om inte blodig, kamp om makten att upprätta en ny. Den processen påverkar såväl utrikes- som inrikespolitiken. Tiden efter en revolution är riskfylld.

Undantagen från mönstret är sällsynta. Sydafrika är ett, tack vare geniet hos en av århundradets mest lysande statsmän, Nelson Mandela. Motsatsen ser vi i Zimbabwe.

Central- och Östeuropa efter 1989 är visserligen en mycket intressant referenspunkt för dem som analyserar de arabiska revolutionerna, men den är inte relevant i detta sammanhang eftersom regionens nya inrikes- och utrikespolitiska ordning uppstod ur en förändring av yttre omständigheter som orsakades av Sovjetunionens sammanbrott. Internt hade nästan alla dessa länder en mycket klar uppfattning om vad de ville ha: demokrati, frihet, marknadsekonomi och skydd mot det ryska väldets återkomst. De ville tillhöra väst, och att de gick in i Nato och EU var logiskt.

Inget av detta är tillämpligt på Mellanösterns krisbälte. Ingen stat någonstans, inom eller utanför regionen, vill eller kan förverkliga den allra minsta dröm om en ny regional ordning, eller ens en dröm om delar av den. Kaos hotar oupphörligt med alla åtföljande risker och hot mot världsfreden.

Utöver fattigdom, underutveckling, förtryck, snabb befolkningstillväxt, religiöst och etniskt hat och statslösa folkgrupper (till exempel kurder och palestinier) har regionen instabila gränser. Många drogs av kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike efter första världskriget, och de flesta utom Irans och Egyptens saknar legitimitet.

Som om detta inte räckte har vissa länder – Iran, Saudiarabien och till och med det lilla (men stormrika) Qatar – ambitioner att bli regionala makter. Allt detta förvärrar ett redan spänt läge.

Alla dessa motsättningar exploderar just nu i Syrien, vars invånare lider en humanitär katastrof medan världen står bredvid, hittills utan att vilja ingripa. (Om kemiska vapen sätts in blir en intervention ofrånkomlig.) En intervention skulle bli temporär och tekniskt begränsad men alla verkar undvika den eftersom riskerna är mycket höga: inte bara ett förödande inbördeskrig och ohyggligt mänskligt lidande utan också en ny ordning för hela Mellanöstern.

En militär intervention skulle leda till en konfrontation med den syriska militären (stödd av Ryssland och Kina) och med det shiamuslimska Iran och dess libanesiska ställföreträdare Hizbollah. Och ingen kan garantera att interventionen inte snabbt skulle utlösa ännu ett krig med Israel. Farorna både med att agera och inte agera är mycket stora.

Den troligaste utgången i Syrien är att den humanitära katastrofen fortsätter tills president Bashar al-Assads regim störtar samman, och därefter kommer landet sannolikt att delas längs etniska och religiösa linjer. Syriens sönderfall kan ytterligare balkanisera Mellanöstern och släppa loss nytt våld. Frontstater som Libanon, Irak och Jordanien kommer inte att kunna hålla distans till ett Syrien i upplösning. Vad kommer att ske med Syriens kurder och palestinier eller dess kristna, drusiska och mindre muslimska minoriteter? Och hur går det för alawiterna (ryggraden i Assads regim) som kan stå inför ett skräckfyllt öde, oavsett om landet faller sönder eller ej?

De obesvarade frågorna hopar sig. Inte ens inför detta skrämmande perspektiv får vi förstås förlora hoppet om att överenskommelser kan nås med diplomatiska förhandlingar, men chanserna krymper dag för dag.

Hela Mellanöstern är i gungning och det kommer att ta lång tid att upprätta en ny och stabil ordning. Till dess är och förblir regionen ytterst farlig, inte bara internt utan även för sina grannar (däribland Europa) och världen.