I sitt tal i Almedalen angrep KD-ledaren Göran Hägglund kulturvänstern för att den ansätter det konservativt vanliga livet. Jag använder beteckningarna utan citationstecken, då jag i likhet med Hägglund anser att de motsvaras av något reellt existerande. 

De som deltar i ”kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorier och nedmonteringen av jaget” fronderar tveklöst mot det gängse, och de tänker ovanliga tankar på de områden de skriver om.  

Lars Linder kände märkligt nog inte igen sin egen kultursida i Göran Hägglunds beskrivning, och ville i lördagens DN därför berätta hur vanliga kultumed-arbetarna var. Deras ”trista vardagssamtal vid lunchen” handlade om ”barn, trädgård och borättspriser”. 

Så hemskt! Varför presterar inte intellektuella som fått den otroliga förmånen att på betald arbetstid ägna sig åt läsande, skrivande och reflekterande intressantare samtal än så? Vad är det för mening med en kultursida om den inte påverkar någons tänkande? Varför bildningssträvan om den inte leder bort från torftigheten? 

Göran Hägglunds analys av kulturradikalismen som den tar sig uttryck i tanke och skrift, om ej i handling och lunchsamtal, är som tendensbeskrivning helt korrekt. Och det han löper till storms mot är absolut nödvändigt. 

Bevare oss från ett kulturklimat där kulturskribenter, författare, teaterregissörer och konstnärer inte vänder ut och in på allt som tas för givet, inte polemiserar mot instängning i kategorier, inte diskuterar jaget och varat. Att resultatet av dessa ansträngningar i varje enskild del inte blir lyckat eller eftersträvansvärt är av mindre betydelse. 

Somligt kulturradikalt tankegods framförs i en anda av osjälvständigt samförstånd med för många underförståddheter och yttras i en försmädlig, exkluderande ton. Och dekonstruktionen av könen har medfört en del subkulturella avarter i form av ett påfrestande mans- och heteroförakt. Men belysandet av könsstrukturer, patriarkalt beteende, familje- och heteronormativitet, liksom mäns och kvinnors gemensamma upprätthållande av könsrollerna har varit och är oumbärligt. 

Det påverkar allas vårt medvetande och omöjliggör inställningar som tidigare varit påbjudna. Och detta tack vare att några bänder och sliter i det som verkar självklart.  

Delar av postkolonialismen är problematisk och har som jag ser det fått kulturvänstern att gå fel när den lämnat idéer om individuell frihet och allas lika rätt till upplysning och ersatt dem med sannings- och kulturrelativism, grupptänkande och religionsvurmeri som lett till programmatiska förhållningssätt rörande exempelvis våldet och kaoset i vissa förorter. 

Men som intellektuell gymnastik är dessa perspektiv nyttiga. Universalismen och upplysningsidéerna, som utgör kulturradikalismens ursprung, behöver utmanas för att tvingas definiera sig på nytt. Och utan dessa olika tankeriktningars ifrågasättanden av det vanliga, det normerande, det konservativa och könsrollsstereotypa skulle tillvaron vara långt mer kvävande. Även för kristdemokrater. 

Det vet Göran Hägglund. I en intervju i P1 morgon förra veckan fick han frågan om kvinnans situation var bättre i dag än på 1920-talet. Betydligt bättre, svarade han. Nå, det har ju inte skett tack vare försvaret av vanligheten, utan därför att kulturradikala feminister och antiklerikala krafter stod ut med att betraktas som abnorma, galna och med för långtgående krav.'

Konservatismen verkar ofta vettigare i samtiden än i efterhand, då den alltid visar sig ha försvarat genanta idéer. Och det som blir kvar av det progressiva när överdrifterna rensats bort brukar upphöjas till norm och vanlighet. 

Om Göran Hägglund i stället hållit sitt tal i juli 1909 hade han, är jag rädd, motsatt sig allmän och lika rösträtt och kvinnor på universiteten, det som då var det kulturradikala idisslandet.  

Det bör i sammanhanget påpekas att vanligt liv med husvagnssemester inte utgör något hinder för att med öppet sinne grubbla över kultursidornas innehåll. Såvida inte Göran Hägglund med vanlighet avser rätten att slippa tänka. 

För egen del är jag tacksam mot dem som gått före och plockat isär varje tids tvingande konventioner, så att jag kunnat avstå från att omhulda familjeliv och moderskap som vägen till mänsklig fullbordan, och bryta mot gamla snäva regler för kvinnors beteende. 

Kulturradikalismen är antikonformistisk till sin natur och handlar ytterst om friheten att få välja livsstil och värderingar bortom de förväntade. Vanligheten klarar sig alltid, eftersom den definitionsmässigt är månghövdad.

Lena Andersson