Ledare

Farligt historiskt eko

Gästkolumnen: Henrik Bachner om Aftonbladet och Israel.

Det råder ingen tvekan om att många israeler på djupet upprörs över de påståenden Aftonbladet låtit sprida genom frilansjournalisten Donald Boströms numera famösa artikel. Men den israeliska regeringens bisarra utfall gentemot sin svenska motpart styrs nog av delvis andra motiv, både inrikes- och utrikespolitiska. Kanske är det ett försök att tvinga Carl Bildt att tala om annat än bosättningar när han, som ordförande för EU:s utrikesministrar, inom kort besöker Israel.

Den israeliska reaktionen har dock kommit som en skänk från ovan för dem som ogärna vill diskutera det faktiska budskapet i Boströms artikel. För Aftonbladets del har den också inneburit att debatten om tidningens förhållningssätt till Israel såväl som till antisemitismen hamnat i skymundan.

Såväl Boström som Aftonbladets ledning söker nu framställa sig som yttrandefrihetskämpar och offer för en orkestrerad ”hatkampanj”. De är ingetdera. Överdrifterna från israeliskt håll rubbar på intet sätt det faktum att tidningen genom att trycka Boströms artikel gjort sig skyldig till ett allvarligt övertramp som utlöst berättigad kritik.

Boströms text, publicerad på Aftonbladets kultursidor 17/8, söker göra gällande att staten Israel stulit organ från dödade palestinier. Men inte bara det. Den hänvisar också till uppgifter som säger att palestinier fångats in och ”ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”. Boström suggererar även fram en koppling till en israelisk kampanj för organdonation: ”Samtidigt som denna kampanj pågick försvann unga palestinska män som levererades tillbaka nattetid till sina byar fem dygn senare, döda och uppsprättade.”

För dessa påståenden presenteras inga som helst belägg. Allt bygger på rykten, spekulationer och dunkla associationer. Den dunklaste av dem alla går till USA. Utan att klargöra sambandet förbinder Boström de föregivna morden och likplundringarna i Israel med det faktum att en amerikansk rabbin tidigare i år greps i New Jersey, anklagad för illegal organhandel. Pressad av kritik låter Boström nu meddela att han inte tror att det finns någon koppling mellan den amerikans­ke organhandlaren och de påstådda israeliska förbrytelserna (Jerusalem Post 20/8). Den nya versionen gör inte saken bättre: om han endast ville belysa förekomst av organhandel, varför valde han då att illustrera detta internationella problem med en rabbin i USA?

Såväl Boström som Aftonbladet har i efterhand förklarat att artikeln alls inte påstår något, utan bara ställer frågor. Det är en klassisk argumentation när fördomar ska torgföras, men budbäraren vill kunna två sina händer: ”Jag hävdar inget, jag reser bara frågan om romer kanske är inherent kriminella?”, ”Jag har ingen åsikt, men man måste få ställa frågan om muslimer har en fallenhet för terrorism?”

Boströms frågor är alltså inget annat än retoriska knep. Att argumentationen sammantaget formar sig till en anklagelse är otvetydigt. Detta framgår också av kravet på att ”bringa klarhet i denna makabra verksamhet”. Om Boström verkligen hade undrat skulle han naturligtvis ha börjat med att ställa frågan om ”denna makabra verksamhet” över huvud taget existerar.

Som många påpekat påminner Boströms hopkok om historiska mytbildningar om judar. Det gäller dels stereotyper om ondska, girighet och konspirationer, dels legenden om ritualmord. Den senare uppstod under högmedeltiden. Judar anklagades för att mörda kristna barn i syfte att använda deras blod i det osyrade bröd som används i samband med den judiska påsken. Beskyllningen har levt vidare långt in i modern tid och har vid upprepade tillfällen lett till omfattande förföljelse.

Spår av dessa och andra föreställningar påverkar – ofta omedvetet – ännu i dag tänkandet om judar inom vissa europeiska opinioner. De aktiveras av och anpassas till samtida politiska konflikter och behov. Staten Israel utgör i sammanhanget en central projektionsskärm.

Av detta förhållande – väl belagt i en omfattande forskning – varken kan eller ska dras slutsatsen att kritik mot Israels politik i någon generell mening skulle vara färgad av fördomar mot judar. Ingenting pekar på att så skulle vara fallet. Men antisemitism existerar, även i debatten om Israel, och det är viktigt att det finns en medvetenhet om detta.

Det är förvisso också sant att begreppet antisemitism ibland missbrukas i svensk debatt. Men det budskap som nu skanderas av dem som uppskattar Boströms artikel, att all kritik av Israel stämplas som antisemitism, är en överdrift och ett sätt att söka kväsa diskussionen. I själva verket är det stora problemet i den svenska offentligheten det motsatta: antijudiska yttringar betecknas regelmässigt som ”kritik av Israel”. Och i denna farliga agitation spelar Aftonbladet – och särskilt dess kultursida – sedan länge en ledande roll.