Att den postkoloniala blicken på världen lätt blir nykolonial har länge varit tydligt. Ännu tydligare blev det när den nya tidskriften Sans med temat religiöst betingat kvinnoförtryck kom ut för ett par veckor sedan och möttes av de vanliga avfärdandena om islamofobi och främlingsfientlighet. En burka på omslaget räckte för att dra i gång de postkoloniala reflexerna. Grundtonen i kritiken var att man ska ägna sig åt egna problem i stället för ”andras”.

Hur kunde det bli så galet att feministisk kritik ses som rasistisk så fort den inte handlar om Sverige, Europa eller USA? Dessa postkolonialt orienterade kritiker har noga studerat sin Edward Said och hans bok ”Orientalism” från 1978. Sedan har de av någon anledning dragit den homeopatiska slutsatsen att orientalism botas med orientalism. Exotisering, objektifiering och passivisering av ”främlingen”, det som Edward Said skarpsinnigt identifierade och gjorde upp med, motverkas tydligen bäst genom att behandla ”främlingen” som så annorlunda, enhetlig och oförmögen att man inte ska granska hans handlingar och läror, utan bara den vita människans.

Att dekonstruera det skenbart självklara i kulturen och den hegemoniska normaliteten är en intellektuell dygd som bör vårdas och omsorgsfullt utövas. Den har vi lärt oss av sådana som Edward Said, Jacques Derrida och Michel Foucault. Dekonstruktion är en metod för att skärskåda tillvarons invandheter (de sociala konstruktionerna) och hur de upprätthålls genom språk, ritualer och beteenden – och används för att skapa och stöta bort avvikare. ”Orientalen” konstrueras för att icke-orientalen ska inse vad han/ hon inte är. Diskursen ”galenskap” finns till för att bekräfta för vanliga människor att de är friska.

Dekonstruktionen som genomskådande metod har gett var och en verktyg att få syn på sig själv i förhållande till andra. Men när den görs till dekonstruktivism, till dogm och mål i en identiteternas tvekamp i stället för att vara ett analysredskap, blir de inneboende problemen besvärande. Man avslöjar maktordningar genom att förutsätta de maktordningar man ska påvisa.

Dessa maktstrukturer på gruppnivå vägleder så tolkningen på individnivå. Då ”orientalen” anses vara i globalt maktunderläge analyseras varje situation som varje ”oriental” befinner sig i med den utgångspunkten, och ”orientalen” måste vara oriental hela tiden. Handlingars moraliska halt tolkas i ljuset av vilken grupp den handlande tillhör. Systemet kortsluts. Alla blir fastlåsta i sin hudfärg, sin kultur, sin religion, sitt kön. Av något skäl kommer kön sist i den postkoloniala hänsynskedjan. Allt annat går före genusaspekter.

Trots att avsikten var den motsatta blir främlingen alltid främling. Främlingens handlingsmönster ska aldrig utsättas för dekonstruktion eftersom främlingen är den svagare parten. Tanken att mänskliga rättigheter äger universell giltighet ses som ett kulturellt övergrepp. Föreställningen att andra är så olika oss att vi inte kan förstå dem var rasismens, kolonialismens och orientalismens självförsvar. Den har rakt av övertagits av många postkolonialister utan att de märker det.

De Saidinspirerade och dekonstruktivistiskt tränade kritikerna av Sans magasin känner inte igen en dekonstruktion när de har den framför sig. Flera artiklar i Sans kvinnoförtryckstema analyserar hur den postkoloniala intellektuella kulturen hanterar påtalanden om kvinnoförtryck i guds namn, varför kön kommer sist när olika underordnade identiteter står i konflikt, att man systematiskt försöker skydda ”den andre” och oskadliggöra kritik genom att kalla den främlingsfientlig, islamofobisk och en ursäkt för att slippa se det egna kvinnoförtrycket. (De borde i stället fråga sig varför högt genusmedvetna personer inte har ett ord att säga om flagranta övergrepp på kvinnor i andra kulturer). En initierad metadiskussion om detta fenomen förs i tidskriften. Men kritikerna förmår eller orkar inte se relevansen i just denna dekonstruktion.

Det som behövs är att ta nästa steg och bryta upp kategorierna. När man begripit det avskyvärda i orientalism, rasism och sexism duger det inte att göra allt likadant fast åt andra hållet. Det som återstår är att behandla människor som principiella jämlikar. Det innebär att kvinnoförtryck inte är acceptabelt någonstans vem som än utövar det; att man försöker förstå dess mekanismer och vill göra något åt dem även till priset av att tradition och teologi förändras; att islam och muslimer är en del av Sverige, vilket medför att extra artighet och försiktighet i det offentliga samtalet upphör, då det är ett uttryck för distans och främlingskap.

Som Edward Said så riktigt skriver i ”Den intellektuelles ansvar”: ”Även bland de förtryckta finns segrare och förlorare och den intellektuelles lojalitet får inte bara begränsas till att delta i den kollektiva marschen.” Och: ”Välj aldrig solidaritet framför kritik.”