Soldaten i den blå FN-hjälmen ser vänligt på gumman i huckle. Hon bär en stor säck på ryggen, som om hon var på väg någonstans. Bredvid henne står en yngre kvinna som håller ett litet barn i famnen. Hon tittar håglöst åt sidan och undviker precis att se generalen Ratko Mladic i ögonen. I bakgrunden står en tv-journalist och filmar scenen, mitt bland alla barn och FN-utsända
Bilden är från Srebrenica den 12 juli 1995 och är tagen av fotografen Dragoljub Zamurovic. Den illustrerar ett bedrägligt lugn i väntan på en massaker av 8.000 människor.
I fredags ringde jag Zamurovic i Belgrad och frågade om soldaten i den blå hjälmen. Vem var han? Hur agerade han? Och vad gjorde de andra i den nederländska FN-styrkan när Mladic män forslade bort kvinnorna och barnen i bussar?
”De gjorde ingenting”, säger Zamurovic. ”Medan Ratko Mladic delade ut choklad och saft, svarade FN-soldaterna inte ens på frågor från civilbefolkningen.”
”Alltsammans var en uppvisning i lögner, och det förstod de flesta av oss. Mladic ville framställa sig själv som godartad och empatisk. Samtidigt separerade han kvinnorna och barnen från deras manliga familjemedlemmar som sedan skulle föras till avrättning.”
”Exakt vem holländaren på bilden är vet jag inte. Han var en av dessa soldater som lugnt bevittnade deporteringen.”
Så kunde den organiserade slakten av Srebrenicas män och pojkar sättas i gång och slutföras inom tre dagar – Europas värsta massmord sedan andra världskriget.
16 år senare grips Ratko Mladic. Och som ett historiskt sammanträffande skickas han till krigsförbrytartribunalen i Haag, huvudstad i det land vars soldater inte gjorde något för att rädda Srebrenicas befolkning.
Den nederländska styrkan hade FN:s uppdrag att upprätthålla Srebrenica som en av sex ”skyddade zoner” i det forna Jugoslavien. Det var platser som i teorin skulle fredas från Balkankrigens fasor, men i praktiken blev de dödsfällor. När bosnien-serberna började beskjuta Srebrenica för att sedan kunna inta staden, svek holländarna sina förpliktelser. Ratko Mladic och hans soldater tilläts att utföra sitt illdåd mot de bosniska muslimerna – människor som förlitade sig på att de 600 soldaterna i blå hjälmar skulle försvara dem.
I lättnaden och glädjen över ex-generalen Mladic gripande i veckan får vi aldrig glömma detta historiska svek: massakern i Srebrenica hade kunnat förhindras om bara FN och Nato valt att ingripa.
Skulden för detta kan inte enbart läggas på Nederländerna. Landets soldater fanns på plats, men var få, illa utrustade och hade ett svagt mandat. De hotades av bosnienserberna och togs delvis som gisslan. De inkarnerade den handlingsförlamning som framför allt Europa uppvisade under dessa år, en förlamning som bottnade i en genant oförmåga att ta parti för offren, ofta värnlösa muslimer.
”Europas timme” – som Luxemburgs utrikesminister formulerade utmaningen när elden på Balkan tog fart 1992 – förvandlades till Europas skam. Det forna Jugoslavien framställdes som så komplicerat och besvärligt, att EU-länderna inte orkade förhindra ett blodbad på den egna bakgården.
Ingen annan plats symboliserar misslyckandet så starkt som Srebrenica. Staden hade förmodligen kunnat räddas från katastrofen, om bara FN tillåtit lokalbefolkningen att behålla sina vapen och göra motstånd, om de nederländska soldaterna fullgjort sin uppgift att skydda orten, om Nato i avskräckande syfte låtit stridsflyg cirkulera i luften.
I stället tycks alla ha räknat med att någon annan skulle göra jobbet. Muslimerna litade på FN, FN lade över ansvaret på medlemsländerna och medlemsländerna prioriterade i sin tur sina egna intressen. Att Nato inte ingrep handlade delvis om att de nederländska soldaterna riskerade att dödas.
En fatal kedja av omständigheter gjorde till slut folkmordet möjligt.
Srebrenica förblir ett öppet sår i Europas nutidshistoria, men Srebrenica kommer också att bli ihågkommet som början till slutet för mördarna på Balkan.
USA:s president Bill Clinton har till och med medgett att händelserna i juli 1995 var det som framkallade Natos bombkrig, som tvingade fram freden. Utan folkmordet hade den politiska kraften för ett ingripande inte uppstått, vare sig i Bosnien eller senare i Kosovo. Stödet var aldrig självklart.
Den amerikanske diplomaten Richard Holbrooke var en av få västerlänningar som intensivt motarbetade mördarna. Han blev den person som drev fram Daytonavtalet i november 1995 som satte stopp för dödandet.
Det är ett tänkvärt historiskt sammanträffande att Ratko Mladic hamnar i Haag, samtidigt som en FN-allians försöker förhindra en annan massmördare – Libyens diktator Khaddafi – att massakrera sin egen befolkning.
För första gången har ”skyldigheten att skydda”, en princip som världssamfundet enades om år 2005, omsatts i ett FN-beslut som fått direkta följder för en hotad civilbefolkning.
Om FN lyckas med Libyen vet ingen, och om Khaddafi någonsin hamnar i Haag framstår som ett lotteri, även om han i likhet med Mladic står åtalad.
Men det avgörande är att omvärlden inte gör sig själv till åskådare av ännu ett folkmord.
2011 används stridsflyg till att skydda hotade människor. 1995 var soldater i blå hjälmar blott vittnen utan skam.