Kolumnen: Pernilla Ström om effekterna av ett barnsligt samhälle.
Första gången jag hörde en 20-åring säga ”Jag är inte vuxen, jag är ett barn” trodde jag att jag hade hört fel. Men för en tid sedan kunde man läsa hur många unga arbetssökande har med sig sina föräldrar när de kommer till jobbintervju. Jag minns att jag skrattade rått: Undra på att vi har ungdomsarbetslöshet – vem är intresserad av att anställa barnarbetare?
Ändå satt jag där själv en dag, öga mot öga med mamma och pappa till en jobbsökande 20-åring.
Hade någon antytt för mig när jag var 20 att jag inte var fullvärdigt vuxen skulle jag ha blivit högeligen förnärmad. En 20-åring har varit myndig i två år och får rösta i riksdagsval, folkomröstningar och till EU-parlament. Han eller hon anses mogen nog att ingå äktenskap, sätta barn till världen, handla sprit på Systemet, betala skatt, ingå juridiskt bindande avtal, åka i fängelse, driva företag, ha anställd personal, äga fastigheter – och att på statens uppdrag i en konfliktsituation döda andra människor.
Likafullt kan en 20-åring i dag glatt påstå sig vara ett barn. Hur i all sin dar kom vi dithän?
En förklaring ges kanske av Carl Hamilton, samhällsdebattören som för några år sedan gav ut boken ”Det infantila samhället”. Där beskriver han en generation vuxna som vägrar att vara vuxna trots att de passerat både 30 och 35. Hellre befinner de sig på samma plan som sina barn; klädda som de, odlande samma intressen och idoler som de, bänkade framför samma puerila tv-underhållning (där vuxna beter sig som barn) som de. Samtidigt har vi en situation där barn inte vill eller får vara barn utan blir tioåriga lolitor och machopojkar, små brådmogna minivuxna.
En annan förklaring kan vara att vi nu ser effekterna av curlingföräldrarnas missriktade insatser; dessa överbeskyddande mödrar och fäder som nästan sprängt sig själva i sin strävan att göra livet så friktionsfritt som möjligt för sina alltmer ömtåliggjorda, mjukhudade telningar. Kanske är det detta som gör att unga vuxna betraktar sig som barn när de sedan länge borde stå på egna ben, att 25-åringar förväntar sig att mamma och pappa alltjämt ska hålla med gratis mat och husrum eller att 30-åringar utgår från att föräldrarna ska bidra med insatsen till bostadsrätten eller småhuset trots att de själva kan ha jobb och goda inkomster.
Visst. Det är svårt att få bostad. Det är svårt att få jobb. Studiemedlen är snåla. Las reser hinder. Ingångslönerna är höga. Och bortsett från nedsatt arbetsgivaravgift för unga under 25 år har regeringen vågat mycket lite när det gäller att sänka inträdesbarriärer och därmed utmana arbetsmarknadens insider.
Men också tidigare generationer har fått tampas med bostadsbrist. Också tidigare generationer har fått slå sig in på arbetsmarknaden. Också tidigare generationers studenter har fått knäcka extra för att klara livhanken.
Vad som är nytt, dock, är att det dröjer allt längre för nya åldersgrupper att komma in på arbetsmarknaden. I årets konjunkturrådsrapport från SNS redovisar Dominique Anxo och Thomas Lindh, Växjö Universitet, hur etableringsåldern – den tidpunkt när 75 procent av en årskull har sysselsättning – kraftigt stigit. 1990 var etableringsåldern 23 år för kvinnor och 22 år för män. Tio år senare var den 29 år för kvinnor och 27 år för män.
Man kan diskutera vad det beror på. 1990-talets oår slog förvisso hårt mot de yngre. Alternativet till öppen arbetslöshet hette utbildning, och i ökande utsträckning sögs förhållandevis lågmotiverade studenter in på universitet och högskolor. Utbildningssatsningen kan dock bara förklara en del av det senare inträdet. Sex uteblivna yrkesverksamma år är trots allt väldigt, väldigt lång tid.
Anxo och Lindh oroas över den sena etableringsåldern utifrån vårt framtida behov av fler människor i arbete för att klara försörjningskraven för en åldrande befolkning. Och med tanke på vilket rabalder som utbryter varje gång någon föreslår höjd pensionsålder med ett par år, är det onekligen besynnerligt hur lite vi intresserar oss för de många år som förflyter från det att en årskull går ut gymnasiet till dess att den är etablerad på arbetsmarknaden.
De båda ekonomerna efterlyser massiva satsningar inom offentlig sektor som ska bereda jobb åt unga. Själv tror jag att det i så fall är betydligt bättre att till exempel skynda på genomströmningen vid universitet och högskolor: Höj studielånen radikalt, skärp kraven på studietakt och var sedan generös med avskrivningar på lån för unga studerande som fullföljer och tar examen i tid.
Problemen ligger dock djupare än så. Om en 20-åring definierar sig som ett barn, om en 25-åring som luffat runt världen fortfarande inte kan bestämma sig för vad han vill göra av sitt liv, är det inte bara fråga om politikmisslyckanden, utan också om attitydproblem; konsekvenser av den infantilisering som Carl Hamilton pekat på.
Ska man ha vuxenlivets privilegier får man också ikläda sig vuxenlivets skyldigheter. Men då krävs det att vuxna börjar se sig som vuxna. Annars är det inte bara pensionsåldern vi behöver diskutera, utan också myndighetsåldern – om den ska höjas till 25 eller mer.