Ledare

Fördomar i repris

Gästkolumnen – Henrik Bachner

Genom att blanda bort korten försöker Aftonbladet rädda sin egen ära efter en publicistisk skandal.

I augusti 2009 publicerade Aftonbladets kultursida Donald Boströms artikel ”Våra söner plundras på sina organ”. Den lät förstå att Israel fångade in och dödade palestinier i syfte att stjäla deras organ och insinuerade att verksamheten bedrevs i maskopi med rabbiner i USA. Artikeln mötte omedelbart stark kritik. Mycket av den var saklig, men där fanns också överdrifter. Sin vana trogen levererade till exempel den israeliska högerregeringen omdömeslösheter på hög volym.

Publiceringen skadade Aftonbladets och i synnerhet kulturchefen Åsa Linderborgs anseende. Linderborg har sedan dess idogt letat efter ”belägg” för att Boström ”hade rätt” i sina påståenden. Det har inte gått så bra. Efter ett tag ”upptäcktes” dock skandalen vid det rättsmedicinska institutet Abu Kabir i Israel. Denna sedan tidigare välkända historia har Aftonbladet värmt upp och serverat vid flera tillfällen, varje gång med tillropet att bevisen härmed är framlagda.

Nu försöker man igen. I två stora artiklar på kultursidan (15/11, 16/11) proklameras på nytt slutsegern över illasinnade kritiker och fega svenska medier. Denna gång har man fått hjälp av tidskriften Filter, som genom att ånyo berätta historien om Abu Kabir anser sig bevisa att Aftonbladet ”hade rätt”.

Skandalen vid Abu Kabir – omskriven sedan 1990-talet och under 00-talet genomlyst i en statlig utredning och rättsprocesser – handlar om hur en grupp rättsläkare under chefspatologen Yehuda Hiss under ett stort antal år tagit organ och vävnader från avlidna utan medgivande från anhöriga. Kroppsdelarna kom från döda israeler, palestinier, turister och gästarbetare, och förmedlades till transplantationer och forskning.

Abu Kabir är en förfärlig historia. Men den saknar relevans för kritiken som riktades mot Boströms artikel. Hade Boström rest frågan om palestinier fallit offer för de organstölder som uppdagats vid Abu Kabir hade få höjt på ögonbrynen. Men någon sådan fråga ställde han inte.

Boströms ärende var ett annat. Genom insinuationer och spekulationer sökte han frammana bilden av att staten Israel systematiskt stal organ av unga palestinier. Men inte bara det. Via egna och andra uppgiftslämnares påståenden antydde han att den israeliska militären avsiktligt förde bort och dödade palestinier för att stjäla kroppsdelar, att palestinier till och med “blivit bestulna på organ innan de dödades”, att de ”ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”.

Bilden av bortrövande, dödande och organstöld som en ovanifrån sanktionerad politik underbyggdes av Boström även genom hänvisningar till en israelisk statlig kampanj för organdonationer i början av 90-talet. “Samtidigt som denna organkampanj pågick försvann unga palestinska män som levererades tillbaka nattetid till sina byar fem dygn senare, döda och uppsprättade”, berättade han suggestivt. Underförstått var att dessa föregivna brott begicks mot palestinier i egenskap av just palestinier.

Till de mer obehagliga inslagen i artikeln hörde även Boströms försök att associera den israeliska statens påstådda mord och likplundringar med att amerikansk polis, i samband med uppnystandet av en korruptionshärva i New Jersey 2009, gripit en judisk man inblandad i illegal organhandel. Boström berättade att ”rabbiner” i New Jersey i åratal varit inblandade i denna typ av verksamhet. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg preciserade några dagar senare uppgiften till ”ett tjugotal rabbiner” (AB 21/8 2009).

Det var mot dessa påståenden, antydningar och grumliga associationer som kritiken riktades. Och det var dessa inslag i artikeln som många på goda grunder ansåg påminde om historiskt rotade och ständigt återkommande mytbildningar om judar. Men detta klargörs aldrig av Filter och Aftonbladet. Av begripliga skäl: då skulle ju hela försöket att framställa skandalen vid Abu Kabir som beviset på att Boström hade rätt kollapsa. I Filter får den israeliska tidningen Ha’aretz journalist Gideon Levy förvisso säga att Boströms artikel var ”mycket problematisk”, då den innehöll ”antydningar om att den israeliska armén medvetet dödade palestinier för att ta deras organ”. Men detta tema intresserar inte Filters reporter som i stället väljer att bunta ihop kritikerna under etiketten ”Israelvänner” och förklara att dessa endast ekade israeliska UD:s propaganda.

Vad som återstår att belysa när det gäller Aftonbladets artikel är de politiska sumpmarker ur vilka Boströms skrönor växte fram och de efterverkningar de kom att få. Boströms historia dök upp samtidigt som mytbildningar om hur judar och israeler stjäl kroppsdelar av icke-judar intensifierades i Mellanöstern. Två kända exempel är den iranska tv-serien ”Zarahs blå ögon” från 2004 och den turkiska filmen ”Vargarnas dal” från 2006.

Under senare år har olika medier i Mellanöstern och på annat håll, ofta just med hänvisning till Aftonbladets bidrag till genren, fyllt på med historier om hur judar eller israeler stjäl organ från algeriska eller ukrainska barn eller jordbävningsoffer på Haiti. Fantasin om att israeliska hjälparbetare stal organ på Haiti nådde ända upp i brittiska överhuset, där den torgfördes av den för antisemitiska uttalanden beryktade liberaldemokraten Jenny Tonge, ett utspel som ledde till att hon sparkades som partiets talesperson i hälsofrågor.

En förutsättning för att klarlägga dessa aspekter av historien är en grundinställning som ser det som ett större problem att antijudiska fördomar sprids än att de kritiseras. Det är alltså inget ämne som lämpar sig för Filter.

Henrik Bachner

författare, idéhistoriker och styrelsemedlem i Svenska kommittén mot antisemitism.