Just hemkommen från bokmässan träffar jag en vän som är skådespelare. Självironiskt frågar han om författare är som skådespelare och kastar sig i varandras armar när de ses. Jag har sett en del skådespelare göra så men faktiskt aldrig två skönlitterära författare. De är reserverade mot varandra, återhållna, kanske även misstänksamma.
Att som författare prata med författare känns som att vara på fest i en social klass man ej tillhör. Man tänker att övriga gäster känner sig hemma och artigt överser med ens klumpigheter men nogsamt noterar dem, det vill säga böckerna man haft det dåliga omdömet att presentera för världen.
När författare möts på bokmässemiddagar talas det bara om banala saker. Vilket hotell man bor på, vilka framträdanden man gjort under dagen, att det är trångt i baren. Hela tiden är det som att något undviks. Det tycks vara en kodex att aldrig diskutera en bok man läst av den man talar med. Eller är det så att ingen har läst något av just en själv? Alternativt läst och funnit det undermåligt. Ja, så måste det vara. Det är förstås inte alls kodex, utan barmhärtighet.
Så många berättarvirtuoser och ingen kommunikation. Om man försöker, och frågar någon hur hans böcker blir till, ur vilka idéer och inspirationskällor, vilken tid på dagen och hur många timmar han skriver, hur mycket han tvivlar och våndas, då förstår man på blicken och hur svaret avfattas att frågan var opassande.
Finns det ett litterärt centrum där vissa författare upplever sig hemmahöriga? Eller känner sig alla som ensamma satelliter gentemot ett tänkt centrum som alltid utgörs av andra och alltså är icke existerande. Jag borde fråga någon som jag fått för mig befinner sig där, men jag är rädd att denne inte skulle förstå vad jag menar. Om man upplever sig vara i någontings självklara mitt är man inte varse denna mitt på samma sätt som de bland skuggorna är varse den. Att inte räknas är att inte märkas av dem som räknar. Men de som inte räknas märker det.
För egen del umgås jag inte med en enda skönlitterär författare, helt enkelt därför att jag aldrig lärt känna någon ordentligt, men jag tänker att de som gör det väl ändå måste tala om varandras böcker, och då inte recensionerna utan innehållet, stilen, tonen, bevekelsegrunderna. Eller är det så att detta det minst privata, som i evighet ska finnas på Kungliga biblioteket, är för privat för privata sammanhang? Eller för offentligt, trots att det ligger närmast författarens själ.
Att vara författare är ett märkligt värv. Ständiga tvivel och stor sårbarhet rörande existensberättigandet. Men också ett värv där man aldrig behöver sluta hoppas. Inget är helt avgjort förrän man dör, och inte ens då. Med nästa bok kanske man hittar ådern som förändrar allt. Om inte annat kan eftervärlden komma att förstå ens geni. När all samtidsförstockelse är borta.
Ännu en god sak med litteraturen och bokvärlden är att den har plats för författare och verk av de mest skilda slag. Vissa (1) är ointressanta för kritikerna och kultureliten men dyrkas av breda skaror. En del (2) säljer ingenting men omhuldas av eliten och kritiken såsom avancerade och inomlitterärt viktiga. Några få (3) både säljer mycket, är omtyckta av sofistikerade allmänläsare och hyllas av eliten och kritiken, om än inte i samma tonart som de experimentellt avancerade. Somliga (4) är udda och säljer föga, får pliktskyldig och konsternerad kritik och uppmärksammas aldrig i medierna, men kan ha en skara sant hängivna läsare som älskar just den författarens avvikande böcker; böcker som får sina läsare att känna sig sedda och utvalda.
Vilka är de litterärt lyckligaste? Jag gissar på grupp tre, de som både säljer och understöds av kritiken. Men även grupp fyra känner nog meningsfullhet.
Fast nu märker jag att gruppindelningen är illa gjord, för själv svävar jag i oklar ovisshet utanför. Är det därför jag känner mig så konstig bland författare. Eller är det så att ingen av dem jag placerar i en schematiskt definierad grupp känner igen sig där eftersom verkligheten inte är så entydig, och att även de är på fest i fel social klass?
Litteratur är inte idrott. Ovanför en viss nivå blir jämförelser bedrägliga hur kritiken än vill fastställa inbördes tyngd, värde och plats i hierarkin. Kvar finns alltid ett nebulöst mått av osäkerhet. Den måste värnas som den sista tryckpressen.
Och antagligen är det i detta osäkerhetens fruktbara landskap som så gott som alla författare upplever sig vandra, mot förglömmelsen. För vad man än heter är det ju alltid nån jävel som har invändningar, som inte ger en priser eller tycker att ens esoteriska konstigheter får för mycket uppskattning. Och invändningar är det enda sårbara människor minns och tar för sanning.