Greppet uppskattades inte av de högsta cheferna, som med hjälp av IT-avdelningen spårade alla medarbetare som spritt meddelandet vidare. De kallades till förhör och blev anklagade för illojalitet. I branschen rådde nedskärningstider och bolaget passade på att göra sig av med dem som tryckt på sändknappen.
Historien om e-mejlet och uppsägningen var ganska ovanlig i början av 2000-talet. Vad människor gjorde i den digitala världen var sällan något som användes emot dem. Dåtidens internet saknade sociala medier som Facebook och Twitter och det fanns mycket mindre information att tillgå med sökmotorer som Google.
Men den lilla händelsen var en försmak av vad som komma skulle. I en lång och delvis skrämmande artikel i New York Times Magazine (21/7) beskriver juridikprofessorn Jeffrey Rosen en förändrad digital värld, där det vi gör på nätet numera kan få stora konsekvenser för vårt liv.
Han berättar historien om Stacy Snyder, en amerikansk lärarpraktikant som för fyra år sedan lade upp några festbilder på sig själv på sajten Myspace. ”Berusad pirat” löd bildtexten. Fotot upptäcktes av hennes handledare, som hävdade att Snyder uppmuntrade unga att dricka. Universitetet larmades och dagen före terminsavslutningen beslutade ledningen att förvägra Snyder en lärarexamen.
I artikeln berättas även om en 66-årig kanadensisk psykoterapeut som blev avvisad vid den amerikanska gränsen och permanent nekad att besöka USA. Orsaken? En gränsvakt hade gjort en sökning på internet och hittat en uppsats från en filosofisk tidskrift, i vilken terapeuten beskrev hur han experimenterade med drogen LSD för trettio år sedan.
Dagens internet ger oss väldiga möjligheter att umgås, debattera och söka information. Men baksidan av denna utveckling är att webben också är en plats där allt registreras och inget glöms bort. På nätet finns ingen ångervecka. Människor lämnar fotspår efter sig som är ytterst svåra att sudda ut. Det värsta du har gjort i ditt liv är ofta det första som andra får veta om dig, påpekar Jeffrey Rosen.
Någon kanske tycker att våra digitala avtryck inte är ett bekymmer, eftersom vi själva väljer vad vi gör. Ingen är tvingad att lägga upp egna festbilder på Facebook. Men det förutsätter människor som aldrig begår några misstag och som redan i unga år är omdömesgilla och framåtblickande. Naturligtvis existerar inte sådana superindivider.
Och även den som utvecklar en god självkontroll kan råka ut för andras skriverier och bilder.
Sökresultatet på Google har redan blivit vår viktigaste meritförteckning, även när informationen ger en missvisande eller falsk bild av oss själva. Att påbörja ett nytt liv och lämna gamla felsteg bakom sig låter sig knappast göras.
Det hänger samman med svårigheten att rätta felaktig information och motverka förtal. I Sverige anmäler varje år tusentals personer kränkningar på nätet, men mycket få fall drivs vidare av åklagare, rapporterade Dagens eko nyligen. Att justitieminister Beatrice Ask (M) sagt att hon vill se över lagstiftningen är mycket välkommet. Men hon skulle också behöva se frågan ur ett större integritetsperspektiv.
Det är tankeväckande att ett land som Tyskland, där medborgare har handfasta minnen från övervakningen under Stasi och Gestapo, debatterar dessa frågor med en helt annan hetta än vi. Tyskarna värnar om sin personliga integritet och reser motstånd när exempelvis företag som Google åker omkring och fotograferar husfasader, som sedan läggs upp på företagets sajt. Tusentals personer har krävt att sökjätten inte publicerar bilder på deras hem. Och myndigheterna har haft flera kontroverser med Google om hur bolaget handskas med information om enskilda.
Jämför detta med det officiella Sverige, som med kombinationen av personnummer och offentlighetsprincip, skapat omfattande databaser över alla svenskar som är lättåtkomliga genom webben. Adresser, telefonnummer, familjeförhållanden och inkomstuppgifter serveras som på en bricka. Och om man lägger ihop denna information med privata fotografier och kommentarer som redan ligger utlagda på webben, kan man snabbt kartlägga en annan persons liv. Förtryckarna i George Orwells storebrorssamhälle 1984 skulle ha jublat om de fått dessa möjligheter.
Detta är inte en plädering för en analog värld utan Google, Twitter och Facebook. Det är inte heller ett argument för att kraftigt beskära den svenska offentlighetsprincipen. Men det är ett försök att belysa vilka konsekvenser som en långtgående öppenhet kan få för individen.
Om vi fortfarande bryr oss om den personliga integriteten, gör vi klokt i att både vara försiktiga med hur mycket vi bjuder på oss själva och fundera på hur skyddet för den enskilde kan stärkas.