Ledare

Fortsätt att berätta

Gästkolumn: Hédi Fried om konsekvenserna av Oslo och Utøya.

Tragedi är ett svagt ord för att uttrycka det som hände i Oslo och på Utøya. Den saknar ändå inte motstycke. Det händer gång på gång och bara den som har råkat ut för en tragedi förstår att det kan hända igen. Det kan hända även mig.

Det väcker många tankar, många frågor. Vad beror det på? Kan vi förhindra det? Jag tror inte att det kan förhindras. Det får betraktas som en naturkatastrof som bara händer. Och det som har hänt kan aldrig göras ogjort.

Det viktiga är att se på framtiden. Vad kan vi lära oss? Visserligen är minnet kort. Det räcker med en generation och allt är glömt om samhället inte bemödar sig om att påminna om det.

Jag ser framför mig alla dessa ung­domar som tillitsfullt mötte ”polisen” och fick gevärskulor till svar. Hur de rusar åt alla håll utan att kunna tänka klart. Vad skulle jag tänka på i en sådan situation? Jag tror inte att man tänker. Lillhjärnan tar över, man bara springer.

Kanske kan det finnas en inre röst – ”jag måste klara mig” – som hjälper en. Men hur mår de i dag, de som har klarat sig? Jag hoppas att alla får berätta om hur de har upplevt det som hände och att de har fått börja bearbeta sina känslor omgående. Så att händelsen inte blir förträngd och de får plågor för all framtid.

Nätter med mardrömmar, svettdränkt uppvaknande och samvetskval. Varför överlevde jag, och inte han som var en så mycket bättre människa? Varför gjorde jag ingenting för att rädda honom? Det krävs mycket möda och hårt arbete för att inse att i den situationen var det inte möjligt att göra annat än att försöka rädda sitt eget liv. Det tar tid innan allt detta blir bearbetat och man förstår att bara att överleva är ett hjältedåd.

Jag tänker också på mannen som sköt så kallblodigt, i ideologins namn. En man som kände mera för en idé än för levande människor. Vad rörde sig i hans huvud? Ändamålen helgar medlen? Att utplåning av socialdemokratin ska föra till ett paradis på jorden?

Man kan spekulera men det tjänar ingenting till. Det viktiga är att vi tar konsekvenserna, att vi berättar vidare om det som hände, att vi inte låter det glömmas, att vi förstår att ideologier kan vara onda, att ändamålet aldrig får helga medlet, att vi för vidare till kommande generationer så att de förstår att det som händer i dag har sin rot i det förgångna och påverkar framtiden.

Människan är född god, säger Rousseaus Émile och jag trodde länge på det. Jag har haft anledning att ändra uppfattning, och samtidigt har jag förstått att människan inte heller är född ond. Jag har upplevt både grymhet och hjälpsamhet där jag minst väntade det. Den ”gode” grannen som angav oss, SS-mannen som räddade min klasskamrat.

När något som på Utøya händer reagerar vi med reptilhjärnan: vi vill ha vedergällning. Det är en naturlig reaktion. Vi hatar den som har ställt till med tragedin men om vi känner efter förnimmer vi hur vreden får oss att må dåligt. Och det är en truism att hat i sin tur föder mera hat.

Det ligger så nära till hands att ropa på stränghet, mera övervakning, censur, men vi får inte inskränka demokratins villkor. Vi lever ändå i ”den bästa av världar”. I väntan på att ett bättre statsskick tänks ut och byggs upp måste vi fortsätta att värna om vårt samhälle och ta de risker detta innebär.

Bjuder vi på öppenhet får vi oftast öppenhet tillbaka. Att närma sig sin nästa med vänlighet blir självklart för den som har fått kärlek från sina föräldrar från allra första början, men detta är inte allom givet. Därför kan det inte sägas tillräckligt ofta hur viktig skolan och lärarna är.

Voltaires ”Candide” slutar med orden ”men låt oss nu odla vår trädgård”. Jag förstår det numera i betydelsen av ”låta oss vägleda våra kommande generationer”, bibringa dem tillit och kärlek, empati och altruism.

Om artikelförfattaren

Hédi Fried är författare och psykolog som kom till Sverige i juli 1945 med båt efter att ha överlevt de tyska nazisternas koncentrationsläger Auschwitz och Bergen-Belsen.